Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 40 - Svenska raketskjutningar för rymdforskning, av Lars Rey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sänds utstorheterna från en magnetometer och
en accelerometer. Information från dessa krävs
för att man i efterhand skall kunna värdera
raketens attityd under speciellt flygbanans
högsta delar. Den femte kanalen är
kommute-rad och via denna kontrolleras
spänningsnivåer, till- och frånslag av tiddon och vissa
mekaniska funktioner under flykten. All
utrustning för de nämnda funktionerna är placerad
i mellandelen. I nossektionens bakre del finns
ett antal bärgningshjälpmedel: dykbromsar,
fallskärm, Sarah-sändare, radarreflekterande
remsor och färgmarkeringsstoff.
Under raketens nedväg separeras på 78 km
höjd, fig. 3 H, det utbrända andra steget från
nossektionen med fyra sprängbultar. Ett par
dykbromsar fälls ut vinkelrätt mot
flygkroppen, fig. 8. Dessa ger nossektionen måttlig
jämviktsfallhastighet i atmosfärens lägre och
tätare delar. På 10 km höjd, efter ca 6 min
flygtid och vid en fart av ca 100 m/s, initierar en
Fig. 6. Nike-Cajun-nossektionens främre del.
Provtagningsburkarna exponeras genom hälen i det inre
skalet och skyddas under flygbanans första del av
det kluvna ytterskalet.
i två halvor, fig. 6. När raketen nått höjden
72 km avlägsnades, via en tidgivare i raketen
och en fjädermekanism, de två yttre
halvskalen, fig. 3 E, och uppfångningsytor i burkarna
exponerades för molnpartiklar, som tack vare
raketens rörelse med en fart av ca 700 m/s
strömmade genom hålen i den inre noskonen.
På höjden 93 km, fig. 3 F, stängdes burkarna
med vakuumtäta lock och förblev slutna tills
de, sedan raketen bärgats, åter öppnades under
vakuum i laboratorium.
Uppfångningsytorna var av fyra olika slag
och konstruerade för att kunna uppfånga eller
registrera såväl fasta som flyktiga partiklar
eller en kombination av båda. Vissa delar av
ytorna var täckta under insamlingsfasen, för
att senare tjäna som kontrollytor. Den
speciella teknik, som fordras för att arbeta med dessa
ytor före och efter insamlingen, är
komplicerad och tidskrävande, och höga krav ställs på
den miljö som arbetet försiggår i.
Bakom insamlingsdelen är ett fotografiskt
kärnemulsionspaket monterat. Detta exponeras
genom en tvärgående öppning i det inre
nos-skalet under flygbanans övre del, mellan E och
H i fig. 3. Emulsionspaketet tillvaratas vid
bärgningen och bearbetning sker sedan i
laboratorium.
I instrumentdelens mellansektion är den för
elektronmätningarna avsedda elektrostatiska
analysatorn belägen. Denna är av sfärisk typ
och exponeras genom en axiell öppning, fig. 7.
Exponering sker under hela flygbanan och
mätvärdena överförs kontinuerligt till marken
via en telemätsändare.
Telemätsystemet är av typ FM/FM (jfr Tekn.
T. 1961 s. 1374) och har fem kanaler. Två av
dessa använder man för att överföra
information från analysatorn. På två telemätkanaler
Fig. 7. Instrumentdelens två främre sektioner med
mellansektionens innehåll urtaget. Detta omfattar
den elektrostatiska analysatorn ovanpå en
elektronikdel med analysatorns hjälpelektronik,
telemätsändare, magnetometer, accelerometer, tiddon,
batterier m.m. Telemätsändarens antenner syns
monterade på utsidan.
1100 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
