Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 43 - Problemet generell datamaskin och en lösning — D21, av Börje Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Centralt minne
Fig. 3. En
beräkning smaskin
utbyggd för
kommersiella
rutiner.
[-Buffertminne-]
{+Buffert-
minne+}
öö
Snabbare in- och utmatning
kussionen ej väsentligt att förstå innebörden av
de olika angivna specialfunktionerna. Det
räcker med att inse att realisering av dessa
funktioner med hjälp av speciell utrustning kostar
pengar. T.ex. innebär större ordlängd en
dyrare aritmetisk enhet.
Låt oss emellertid i förbigående konstatera
att dessa specialfunktioner syftar till att göra
datamaskinen mera lämplig för
beräkningsarbete genom ökade prestanda och större
precision samt genom att underlätta
programmeringen. Låt oss också konstatera att när det ibland
framhålles att en maskin för matematiska
beräkningar måste ha minst 48 bitars ordlängd
så är detta åter ett exempel på förhastade
konstateranden. Användningen kan kräva en viss
precision. Denna kan nås med stor ordlängd
men också med andra medel.
Kommersiella maskiner
När maskiner började konstrueras för
kommersiella rutiner lades vikt vid andra
specialfunktioner: decimal struktur, senare alfanumerisk;
variabel ordlängd; snabbare in- och utmatning,
magnetband, snabbskrivare; buffertminnen för
samtidig operation av yttre organ samt
speciella maskinoperationer (instruktioner), fig. 3.
Man ville t.ex. ge maskinen decimal struktur
för att den skulle bli lättare att programmera
och för att spara tiden för översättning av
inmatade decimala idata till binär form.
Variabel ordlängd skulle underlätta
programmeringen av kommersiella dataposter med
variabelt långa termer och möjliggöra kompakt
lagring på magnetband vilka därigenom kan
överföra informationen på kortare tid.
Här ligger återigen det väsentliga i att man
inser att anordningarna i fig. 3 kostar pengar
och införs för att ge ökade prestanda och
enklare användning, vid kommersiella problem.
Det kan vara av intresse att här åter peka på
en missuppfattning som fått ganska allmän
spridning. Det gäller decimala maskiners
fördelar ur kommersiell synpunkt. I verkligheten
torde en decimal maskin ha vissa fördelar i
samband med beräkningsarbete. För
kommersiella användningar har decimalmaskinen två
nackdelar. Alfabetiska data blir klumpigt
’behandlade — vilket ej är fallet i binära
maskiner — och (dessutom finns, särskilt i
kommersiella problem, gott om storheter som endast
kan ha två eller tre värden och där alltså binär
lagring är påtagligt fördelaktig. Ett enkelt
exempel: Att ånge om en person är man eller
kvinna fordrar endast en binär position. En
decimal position motsvarar fyra binära och är
i sådana sammanhang slöseri.
Lättkodning
De berörda specialanordningarna inbyggda i
olika datamaskiner utgör i viss utsträckning
resultatet av en strävan att bygga maskinerna
så att de kan instrueras med ett kodningsspråk
som blir allt bekvämare för användaren.
Så småningom har utvecklats en teknik som
innebär att man lägger in specialfunktionerna
med ord i maskinens minne i stället för med
tråd i maskinens styrorgan. Det är klart att
detta innebär att maskinen därvid får
genomlöpa ett specialprogram, basprogram, för att
utföra en funktion som i inbyggt skick skulle
fordrat endast en instruktion. Detta kräver då
minnesutrymme och tid. Därav kommer att
större snabbhet ger bättre möjlighet för denna
teknik.
Det är dock ett misstag att tro att sådana
bas-program skulle behöva läggas in på varje punkt
i programmet där de används. Sådan dålig
teknik förekommer, men det naturliga är att man
lägger ut varje basprogram en gång i minnet
och lägger enkla hoppinstruktioner i
huvudprogrammet som kopplar in basprogrammen
vid behov. Resultatet blir ett mycket begränsat
minnesbehov för basprogrammen. Detta blir
också oberoende av programmets storlek.
Specialfunktionerna som realiseras med ord
(basprogram) kan bättre anpassas till
användningen. Slutligen har utvecklingen fört fram
till lättkodningssystem som gör det möjligt för
användaren att instruera maskinen i ett språk
som anpassats mera till hans problem än till
maskinens egenart. Särskilda
översättningsprogram användes för att översätta det skrivna
programmet till maskinens språk. Sådana
översättare eller kompilatorer måste avstå från att
använda ett flertal i maskinen inbyggda
specialfunktioner. De avancerade
lättkodningssy-stemen leder av detta skäl till märkbar
minskning av kapaciteten hos maskiner som är
beroende av inbyggda specialfunktioner eller
speciella egenskaper.
Detta har t.ex. medfört att ett antal maskiner
vilka från början konstruerats med tanke på
kommersiell databehandling måste avstå från
att i nämnvärd omfattning utnyttja sådana
värdefulla hjälpmedel som t.ex. Cobol trots att
detta lättkodningssystem just utvecklats för
kommersiell databehandling. Cobol gör det
möjligt att skriva program för databehandling
i ett språk som nära ansluter sig till engelska.
Fördelen härav är dock mycket skenbar. Viktig
är däremot Cobols automatiska handläggning
av in- och utmatning samt hantering av
varierande dataformat och dess funktioner för
bekväm programadministrering.
Den sist nämnda fördelen erbjuder i än högre
grad Algol (Tekn. T. 1960 s. 1087), som dock
från början utformats för automatisk
programmering av formler.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 43 J293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
