Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 45 - Västeuropeisk oljeraffinering, av Hans Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanska Bukten och Sydamerika.
Oljetransporterna på denna trade är för övrigt större än
Suez-trafiken. Den amerikanska
raffineringsindustrin består 1962 av ca 300 anläggningar med
en totalkapacitet av 500 Mt/år. Ett hundratal
av dem är små enheter avsedda för lokal
oljeproduktion eller specialuppgifter. Bortsett från
dessa uppgår genomsnittskapaciteten per
anläggning till ca 2,5 Mt/år. Av verkligt stora
raffinaderier med en kapacitet över 10 Mt/år
finns endast en handfull.
De råoljeproducerande u-länderna har bl.a.
från arbetsmarknadssynpunkt intresse av att
produktion delvis kompletteras med inhemsk
raffineringsindustri. Så har också skett.
Raffineringskapaciteten i Mellersta Östern uppgår
nu till ca 60 Mt/år, motsvarande ca 20 % av
den totala regionala råoljeproduktionen. I
dessa fall torde lokaliseringsfrågan vara
komplicerad och i princip av samma karaktär som
för förädlingsindustrier för andra stapelvaror,
såsom malm, massa och bomull.
Den västeuropeiska raffineringsindustrins
kapacitet uppgick 1961 till ca 215 Mt/år, fördelad
på något över hundra raffinaderier, tabell 1.
Bortsett från ett tjugotal små anläggningar av
specialtyp låg genomsnittskapaciteten vid ca
2,5 Mt/år, dvs. samma storleksordning som i
USA. I Västeuropa finns endast två
raffinaderier med kapacitet över 10 Mt/år, det ena
tillhörande Esso, Fawley, England, det andra
Shell, Pernis, Nederländerna.
Den engelska raffineringsindustrin, som 1962
byggs ut till över 50 Mt/år, är störst i
Västeuropa. Därefter följer Frankrike med ca 45
Mt/år samt Västtyskland och Italien.
Nederländernas raffineringsindustri har en kapacitet
av 23 Mt/år, dvs. närmare dubbla egna
oljebehovet. Härigenom har Nederländerna med
en oljeexport av ca 11 Mt/år raffinerade
produkter 1961 blivit Västeuropas största
oljeexportör. Även Frankrike och Italien
disponerar över raffineringsindustrier med betydande
överkapacitet i förhållande till det egna
oljebehovet. Oljeexporten från nämnda länder samt
från England och Västtyskland levereras
huvudsakligen regionalt inom Västeuropa. Denna
export torde i viss utsträckning vara resultatet
av en samordning mellan de internationella
oljekoncernernas egna raffinaderier inom
respektive länder i enlighet med den
gemensamma marknadens principer. Planerna för den
västeuropeiska raffineringsindustrins
utbyggnad närmaste femårsperiod utmynnar i en
kapacitetshöjning med ytterligare ca 35 %.
Den västeuropeiska raffineringsindustrin ägs
eller kontrolleras till 2/3 av de internationella
oljebolagen och i övrigt av fristående eller
statliga oljebolag. Äganderättsförhållandena är
inte alltid skarpt avgränsade. Ett antal
raffinaderier tillhör bolag med flera av de nämnda
intressekategorierna som delägare.
Utomordentligt stora belopp har investerats i
raffineringsindustrin. Enbart de amerikanska
oljekoncernerna ökade mellan 1950 och 1959 sina
bokförda nettoinvesteringar i Västeuropa med
5 000 Mkr., varav ca 40 % i
raffineringsindustrin. Bruttoinvesteringarna torde ha legat vid
närmare det dubbla beloppet. Den
raffineringsindustri, som tillhör västeuropeiska
intressenter, erhöll på sin tid ett värdefullt
investeringsstöd från Marshall-fonderna, som verksamt
bidrog till att accelerera utbyggnadstempot. I
samband med uppläggningen av
utbyggnadsplanerna diskuterades förutsättningarna för en
betydande utvidgning även av den svenska
raffineringsindustrin.
Över 90 % av Västeuropas raffineringsindustri
ligger i EEC-länderna och i England, vilka
tillsammans svarar för ca 80 % av det totala
västeuropeiska oljebehovet. Raffineringsindustrin i
EFTA-länderna, exklusive England, men jämte
Spanien och Finland hade 1961 en kapacitet
av ca 17 Mt/år motsvarande ungefär 45 % av
oljebehovet inom dessa marknader. Det
förtjänar härvid framhållas att Västeuropas
oljeförsörjning, med undantag av en obetydlig
regional råoljeproduktion, helt baseras på
leveranser från utomeuropeiska producenter.
Räntabilitet
Som antytts har många faktorer med mer eller
mindre tyngd påverkat utbyggnaden av den
västeuropeiska raffineringsindustrin. De
väsentligaste av dem torde ha uppstått
automatiskt i samband med den radikala
omläggningen av Västeuropas oljeförsörjning efter
världskriget. Den geografiska överflyttningen av
försörjningsbaserna från västra till östra
halvklotet har ökat det reella behovet av
raffinerings-industrier på vår sida Atlanten. Den starka
stegringen av oljebehovet har i sin tur ökat de
teknisk-ekonomiska förutsättningarna för
raffineringsindustrins utbyggnad inom
vederbörande västeuropeiska förbrukningsländer.
Utvecklingen synes samtidigt ha underlättats av
en hårdnande konkurrens råoljeproducenterna
emellan. Vid sidan av dessa grundorsaker har
andra frågor avseende bl.a. räntabilitet,
betalningsbalans, handelspolitik och lagring
medverkat till utformningen av
utbyggnadsprogrammen.
Av dessa senare frågor är räntabiliteten av
avgörande betydelse. Oljan är numera av sådan
utslagsgivande vikt för ett samhälles funktion,
att de olika sammanhangen knappast kan
renodlas såsom uteslutande ekonomiska problem.
På samma gång som omfattningen av
oljebehovet kräver att oljan skall betinga lägsta möjliga
pris, har vi överhuvud inte råd att undvara
den. Det kan dock förutsättas, att den
västeuropeiska raffineringsindustrin inte
utvecklats på sätt som skett, om ej de slutliga
ekonomiska resultaten varit acceptabla. Ett försök
till analys härav synes vara av intresse.
Slutpriset för raffinerade oljeprodukter är
re-sultanten av kostnaderna för s.k.
nerströmspro-cesser, dvs. utöver råoljekostnaden transporter,
raffinering och distribution. De för
Västeuropas del aktuella råoljepriserna bestäms, med
undantag för Sovjetunionen, i huvudsak av
1262 TEKNI.SK TIDSKRIFT 1962 H. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
