Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 46 - Mariner 2, av Björn Bergqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mariner 2
USA försökte sända upp sin första Venussond,
Mariner 1, den 22 juli 1962 men misslyckades.
Sedan det visat sig att ett oriktigt
styrkommando hade överförts, vilket hade betytt en
avsevärt felaktig kurs, sprängdes bärfarkosten
några minuter efter starten på en signal från
startplatsen.
Den 27 augusti 1962 sändes Mariner 2 upp,
nästan identisk med Mariner 1. När detta skrivs
(den 20 november 1962) artar sig försöket att
bli en fullständig framgång. Nästa uppsändning
kan göras först om ca 1 1/2 år. Jorden och
Venus befinner sig närmast varandra på
samma omloppsbanradie vart 584 :e dygn. De
amerikanska rymdfarkosterna kan ännu ej
prestera mer än något litet utöver den minimienergi
som behövs för att sända en något så när stor
rymdsond i en tangerande halvellips till Venus
eller Mars omloppsbanor. Eftersom
målplaneten måste befinna sig på plats när sonden
ankommer till dess bana, så blir de möjliga
tidsintervallen för avsändning mycket snäva.
Civilingenjör Björn Bergqvist, Stockholm
629.19(73)
621.396.946
Bärfarkosten
Bärfarkosten består av en Atlas-D-raket samt
ett Agena-B-slutsteg. Det senare är en förstorad
och förbättrad version av Agena-A, vilken
används i Discoverer-serien. Agena-B drivs med
osymmetrisk dimetylhydrazin och röd rykande
salpetersyra. Dess motor ger 71 500 N drivkraft
i vakuum. Lockheed Missile and Space Company
svarar för Agena-steget och Bell Aerosystems
Co. under Lockheed för detta stegs motor.
Sondéns konstruktion och utrustning
Mariner 2 är byggd av privata firmor under
ledning av vetenskapsmän från Jet Propulsion
Laboratory. Sonden är baserad på samma
sex-kantstomme, fig. 1, som den amerikanska
mån-sonden Hänger. Stommen har ca 1,5 m
basdiameter och ca 3,6 m höjd. Sondéns totalvikt är
203 kg, varav 17,7 kg vetenskaplig
mätutrustning, 15,1 kg silver-zinkbatteri (användes
innan solcellerna började arbeta) och 16,7 kg
kurskorrektionsmotor med drivmedel. Den
senare kan under maximum 57 s ge 225 N
drivkraft, vilket betyder att sondéns hastighet kan
ändras sammanlagt högst 65 m/s.
De utfällbara solenergifångande vingarna
innehåller 9 800 solceller på 2,5 m2. De ger 148—222
W, som uttas dels som likström med 25,8—33,3
V, dels som växelström med 50 V och 2,4 kHz
samt 26 V och 400 Hz. Sändareffekten är 3 W,
fördelad på en sfäriskt sändande antenn i
toppen av sonden och en parabolisk
högförstär-kande antenn vid basen. På vingarna sitter två
kommandoantenner för mottagning av
instruktioner i sifferform från jorden, vilka överförs
till farkostens räknemaskin och programgivare.
Sondéns tipp-, gir- och rolläge inställs och
stabiliseras med tio jetmunstycken matade med
kvävgas från två tryckflaskor. Munstyckena är
kopplade till tre gyron i
attitydkontrollsystemet samt till sex sol- och en jordsökare.
Mariner 2 innehåller sex vetenskapliga
instrumentutrustningar för var sitt ändamål, tabell 1.
Två ägnas Venus och fyra den
interplanetaris-ka rymden.
1293 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 44
Fig. 1.
Venussond en
Mariner 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
