Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 46 - Mariner 2, av Björn Bergqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fick rolla 9,33° på 51 s, och därefter kl. 03.01
tippa 139,85° på 13 min 15 s. Samtidigt fälldes
den paraboliska antennen undan.
Kurskorrek-tionsmotorn slogs så till och fick arbeta under
29 s, så att radialhastigheten ändrades med
23,5 m/s och tangentialhastigheten med 21 m/s.
Båda värdena blev ca 1 m/s större än vad man
avsett. Efter manövern fälldes den paraboliska
antennen tillbaka medan sondéns attityd
ändrades tillbaka, först till solorientering och sedan
till jordorientering. En analys av i litteraturen
givna data om den slutliga banan visar att
denna får ungefär det utseende som fig. 3 visar.
Missöden
Den 9 september förlorade Mariner 2 sin
orientering mot jorden under en period av 3 min.
Detta attitydfel kunde dock framgångsrikt
korrigeras. En förklaring är att en mikrometeorit
hade träffat sonden, en annan att en plötslig
tryckvåg från solen kan ha inverkat.
Den 31 oktober ändrades plötsligt spänningen
från solbatterierna. De fyra instrumenten för
ren interplanetarisk forskning stängdes då av,
för att effekten skulle räcka till för
teleförbindelserna med jorden och för
attitydkontrollsystemet. Instrumenten kunde dock åter slås
på den 8 november.
Man har ej kunnat påvisa att solens
ultravioletta strålning skadar solcellerna.
Banan i fortsättningen
Sonden hade redan ungefär i den "neutrala
punkten" mellan jorden och solen, där de båda
gravitationsaccelerationerna är lika, dvs. på
259 000 km avstånd från jorden, en hastighet
relativt solen som var drygt 0,5 km/s mindre
än den som behövs för att överfartsellipsen
skall tangera Venusbanan efter ett halvt varv
och vara en Hohmannsk minimienergibana.
(Egentligen är det riktigare att tala om det
avstånd från jorden, ca 1,7 Gm, där jordens och
solens inverkan på sondéns acceleration
relativt jorden är lika. Även här är hastigheten
drygt 0,5 km/s för liten.) Detta gör att den
aktuella banan, som får en längd av 290 Gm
(290 • 109 m), kommer att skära i stället för att
tangera Venusbanan och detta efter 109 dygn,
dvs. den 14 december 1962. Den
energiminimala banan skulle ha tagit 146 dygn.
Omedelbart efter det att man hade korrigerat
kursen trodde man att avståndet till Venus
skulle kunna bli mindre än de önskade 16 000
km. Enligt en analys vid mitten av oktober
torde sonden i stället komma att passera drygt
30 000 km innanför Venus förmodade läge, med
en antaglig osäkerhet på ± 5 000 km.
Avvikelserna från den beräknade korrigerade banan
beror på tre förhållanden: fel i värdet på den
astronomiska enheten (jordens medelavstånd
från solen), solens ljustryck samt rymdsondens
egengravitation. För bestämning av den
astronomiska enhetens värde kommer resultaten av
radarmätningar från jorden under sista
kvartalet 1962 att jämföras med bestämningar med
hjälp av Mariner 2 när den passerar Venus.
Man väntar sig att erhålla ett betydligt mer
noggrant värde på den astronomiska enheten.
Denna anses nu behäftad med ett fel av 1 000—
10 000 km.
Framme vid Venus
Mikrovågs- och infrarödradiometern får signal
att börja mäta 10 h innan sonden passerar
förbi Venus centrum. De mäter sedan i 56 h 40
min. Den förra "nickar" först tillsammans med
sin antenn upp och ned vinkelrätt mot
sond-banan med ett utslag av 120°/s. När
instrumentet har funnit planeten, dvs. registrerar
inkommande strålning på de aktuella våglängderna,
kommer ett system i sonden att kommendera
drivmotorn att minska svepvinkelhastigheten
till 0,l°/s. Samma apparat kommer att vända
svepriktningen så snart antennen pekar
utanför planetens kant. Radiometern tar sålunda
emot data endast från själva planeten.
Instrumentet skall observera eventuell
vattenånga i Venusatmosfären. Denna är transparent
för 19 mm vågor men ej för den andra
våglängd, 13,5 mm, för vilken
mikrovågradiome-terns antenn är avstämd. Genom att jämföra de
temperaturer som kan härledas ur mätta
strålningsvärden på dessa två våglängder kan man
konstatera huruvida Venus har någon avsevärd
halt vattenånga i sin atmosfär.
Ett annat ändamål med observationerna av
strålningen på 19 mm våglängd är att pröva
teorin om att radiostrålningen från Venus, som
vid jordbundna observationer indikerar höga
skenbara temperaturer, ca 320°C, i stället kan
bero på en jonosfär som innehåller ett stort
antal elektroner. När antennen sveper planetens
kant mottar den strålning från mycket tjockare
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 43 J1295
Fig. 3. Banan
för Mariner 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
