Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4. 26 januar 1912 - Høiere løn for statens tekniske fagchefer - Det sidste Eidsvoldsmonument - Arkitekt Bobergs Nobelpalads i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 januar 1912
TEKNISK UKEBLAD
43
//er bør opstilles saadanne vilkaar, at det lar
sig gjøre at faa dem besatt med de for
stillingen bedst kvalificerte.
I henhold hertil anbefaler
departementet lønnen for veidirektøren, havnedirektøren
og vasdragsdirektøren fastsatt til kr. 8 000
aarlig fra 1ste juli 1912 at regne.
Den for nævnte direktører foreslaatte
løn er den samme som tidligere er
forutsatt for Jernbanestyrelsens
avdelingsdirektører, og det kan vel vanskelig fra
noget hold bestrides at forslaget er i
høieste grad paakrævet.
At la direktørerne bli staaende paa de
nuværende lønninger (kr. 6 000 og 6 400),
kan neppe betegnes som anstændig.
Det sidste Eidsvoldsmonument.
Arkitekt Jürgensens Utkast.
En lang række av utkast til
Eidsvoldsmonument har nu set dagens lys siden
den første idékonkurranse. Statuer har
avløst bautastene, arkitektoniske
opbygninger med rik skulptur har igjen
erstattet enkle stener med Falsens, Christies
og Michelsens kjendte skikkelser paa
toppen.
Der er kommet forslag til ny
frontfacade til stortingsbygningen i forbindelse
med festivitetslokale for stortingsmændene,
forslag til utbygning av Norefaldene,
nationallegat og meget andet.
Og nu har vi altsaa som det sidste
utkast det Krohg-Jürgenske
grundlovsut-kast.
Der ligger kanske litt ironi i denne
repetition av idéer. Den viser nemlig,
hvor forskjellig man ser saken, og hvor
vanskelig det er at finde det centrale i
det som hændte paa Eidsvold 1814.
Vi eiet engang en genial kunstner som
i toner gav os et Eidsvoldsmonument:
Nordraak. Forsaavidt kunde vi være
vel tjent med »Ja vi elsker«. Tekst og
melodi er 2 geniers verk.
Men vi har — det kan ikke negtes —
ogsaa trang til en plastisk utformning av
den samme tanke.
Det nytter imidlertid ikke bare at
modellere figurer og lage postamenter. En
sublim tanke maa slaa en imøte, en følelse
som anslaar den samme streng i alle
sind.
Mange billedhuggere har nu forsøkt
sig.
Kun ikke Gustav Vigeland.
•f: .
Christian Krohg har ret i, at
Jürgensens utkast- er bygget over en enkel og
folkelig idé. Det er forsaavidt det bedste
av de utkast vi kjender.
Men naar der indvendes, at dette
monument med den opslagne grundlov av 17de
mai 1814 under den hvælvede kuppel
bringer tanken hen paa den fra andre
steder kjendte indskrift: »Her under
hviler« — —, saa er dette ikke uten
grund.
Idéen er nemlig ikke bare folkelig naiv,
den er litt banal.
Og det maa et monument av denne art
absolut ikke være.
Et Eidsvoldsmonument maa peke
fremover, ikke bare tilbake. Det skal ikke
være et minde om noget kjært vi engang
eiet, men mistet.
Vi husker jo alle, at denne § 1 i
grundloven av 17de mai 1814 som i gylden
skrift skal staa som eneste inskription i
arkitekt Jürgensens opslagne grundlov,
allerede knappe 6 maaneder efter fik en
anden form, fik en tilføielse som det tok
tid at faa væk. Næsten 100 aars
unionskampe kostet denne tilføielse os.
Vi mistet i 1814 ogsaa den mand som
blev kaaret til Norges konge samme dag
og paa samme sted grundloven blev
ved-tat, Christian Frederik der 2 dage efter
avla ed til vor nye forfatning.
Kun nogen maaneder satt han paa
Norges trone, saa reiste han av landet,
og Norge maatte av politiske grunde gaa
i forening med Sverige og ta den svenske
konge ogsaa til norsk.
Det er disse vemodige minder
Jürgensens monument fremkalder. Det kan
forsaavidt være sundt, men det biir derved
et monument i moll.
Og det er galt.
Ti trods alt, saa er det med en positiv
og glad følelse vi hvert aar feirer
frihets-dagen, den har git os noget at leve paa.
Derfor maa et nationalmonument til
minde om Eidsvoldsgjerningen i 1814
— likesom nationalsangen — løfte os —
det maa være stemt i dur.
Arkitekt Bobergs Nobelpaiads i
Stockholm.
Strid om Stilen.
Styret for Nobelstiftelsen i Stockholm
anmodet i 1906 arkitekt Ferdinand
Boberg om at utarbeide tegninger til
et stort Nobelpalads, der tænkes lagt paa
en dominerende tomt ved enden av
Strandvägen.
Arkitekt Bobergs utkast foreligger
nu for offentligheten, men er blit mottat
med ikke ublandet begeistring.
I stilistisk henseende er det meget
malerisk, men har ingen tilknytning til svensk
arkitektur. Motiverne er snarere hentet
fra Indiens raffinerte og paa detaljer
overmættede bygningskunst.
Blandt dem, som har kritisert
Bobergs utkast er ogsaa den kjendte og
begavede Ragnar Östberg, der som
be-kjendt bygger Stockholms nye raadhus.
I en længere og indgaaende artikel i
»Svensk Tidsskrift« uttaler hr. Östberg
bl. a. følgende, som det muligens kan
interessere komitéen for utstillingen 1914
at læse:
»Var tids byggnader, äfven de
representativa, ha i regel att tillgodose i
hög grad komplicerade praktiska behof.
Svårigheterna att för dessa finna en
enhetlig form äro därför betydande. I
detta fall ligger den programmatiska
uppgiften sällsynt renodlad: bildandet
af ett stort rum för tal och musik.
Endast en kyrka der i vår tid samma
koncentrerade kraf på byggnadsverkets
ändamål.
Det är sålunda i bildandet af detta
rum och i detta rums yttre markering
som byggnadsproblemets väsentlighet
ligger. Tanken ledes lätt nog vid en
sådan storslaget enkel uppgift på
rumbildningar som Pantheon i Rom och
Sofiamoskén i Konstantinopel, där
måttens väldighet och rymdens grandiosa
begränsning tala till en och gripa.
Glädje må vi då erfara vid tanken, att
genom de resurser, som tyckas föreligga,
det verkligen står inom möjligheternas
gräns att här i Sverige få ett nationellt
motstycke härtill. Vi ha redan fått
det öppna rummet, vårt Stadion, löst
på ett ypperligt, utan tvifvel äfven
fruktbringande, sätt. Vi vänta att få
det slutna rummet som skall ge uttryck
åt Nobelidéns härlighet, formadt på ett
lika gediget, lika äkta manér.
Men vi venta förgäfvas att se detta
realiseradt, om arkitekt Ferdinand
Boberg nu framlagda förslag kommer till
utförande. Med sin utmärkta och
lysande begåfning har han här icke
klarat sig. Verket har intet af bärande
byggnadskropp, intet af nationell själ.
Det är helt och hållet ett alster på sidan
om uppgiftens kärna, på sidan af det
koncentrerade arbete som hos oss
pågår att ändtligen få vår arkitektur till
reell byggnadskonst och til svensk.–-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
