Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4. 25. januar 1929 - Utvecklingen på gjuteriteknikens område under de senare åren, av Sixten Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om gjutjärnet är kol- och kiselrikt, och avsvalningen
efter gjutningen går mycket långsamt, kommer struk
turen i huvudsak att bestå av ferrit och grovbladig gra
fit. Sådant järn har i allmänhet låg hållfasthet. Är
kiselhalten i gjutjärnet låg, och avkylningen går hastigt,
blir järnet vitt. Strukturen kommer att bestå av cementit
och perlit, såsom i fig. 2. Sådant järn är omöjligt att
bearbeta, det har låg hållfasthet och är mycket sprött.
I praktiken är avkylningen och sammansättningen i all
mänhet sådan, att strukturen blir ett mellanting mellan
dessa båda ytterligheter. Den kommer att bestå av ferrit,
grafit, perlit, såsom i fig. 1, samt fosfider och sulfider.
Allt efter mängdförhållandena av de olika struktur
bestånsdelarna och speciellt efter grafitens fördelning
får gjutjärnet olika hållfasthetsegenskaper.
Genom avpassande av sammansättningen och regle
ring av avkylningshastigheten kan man inverka på
strukturbildningen, så att bildningen av såväl den mjuka
ferriten som den spröda, hårda, fria cementiten undvikas.
Gjutjärnet kolmimer då att bestå av perlit med inlagrad
graÆit. Det är en av de vägar på vilka det mycket om
talade perlitgjutjärnet framställes. Enligt en patenterad
metod regleras den kemiska sammansättningen så att
summa C + Si blir c:a 4% och formarna uppvärmas så
att de vid gjutningen hava en temperatur på 200 ä 400°,
allt efter godsets tjocklek och gjutningstemperaturen.
Ett järn, som eljest skulle bli vitt, utfaller vid den
härigenom framkallade långsamma avkylningen grått,
dess struktur blir perlitisk. Järnet slmältes i kupolugn.
Grafiten utfaller i allmänhet ganska grovbladig, vilket
nedsätter hållfastheten, se fig. 3.
Det är emellertid en bland gjuterimän gammal er
farenhet att om man under smältningen i kupolugnen
kan få järnet upp i en mycket hög smälttemperatur,
erhålles ett järn med bättre hållfasthetsegenskaper än
om så ej varit fallet. Metallografisk undersökning visar
att detta beror på att grafiten i järnet genom den höga
smälttemperaturen blir mera finfördelad. Det vore nu
en lätt sak att framställa kvalitetsgods, om man kunde
reglera temperaturen i kupolugnen efter önskan. Men
det kan man tyvärr icke. Man är därvid beroende av
flera faktorer bland annat av kokskvaliteten, som man
ännu ej har någon tillförlitlig metod att pröva. I det
fallet köpa gjuterierna «grisen i säcken». Det skulle
föra för långt, att här ingå på ytterligare förklaringer
betr. den saken. Vi få nöja oss med att konstatera
faktum.
I den elektriska ugnen har man däremot ett utmärkt
medel att reglera smälttemperaturen efter önskan och
det har visat sig, att man med den kan framställa gjut
järn, som kvalitativt ligger på en högre nivå än de
utländska patentcrade metoderna: Lanz’s Perlit, Thys
sen-Emimel o.s.v. Landet har därför icke behov av sådan
import. En del mikrofotografier från egna undersöknin
gar skola tjäna som bevis för detta mitt uttalande, jag
skall be att få visa dels några bilder av perlitgjutjärnet
från firman Lanz i Mannheim, se fig. 3—7, dels några
bilder av elektriskt smält gjutjärn, framställt vid Foss
Jernstöperi i Oslo, fig. B—lo.8—10. Förstoringarna äro resp.
100, 400 och 700 gångar. Jämföres fig. 3 och 8, som
båda visa materialen i oetsad tillstånd och i 100 gångers
förstoring, kan man icke undgå att observera den stora
skillnaden i grafitens fördelning. Det Lanz’ska järnet
har en mycket grov grafit, under det att järnet från
Foss har en ytterst finfördelad grafit. Det är tydligt
att det senare är en förnämligare kvalitet. De forsk
ningar, som efter det Lanz’ska perlitgjutjärnets fram
trädande, igångsattes på många håll, ledde också till
det resultat, at grafitens finfördelning var lika viktig
eller kanske viktigare än uppnåendet av en rent perlitisk
struktur, ävenså att perlitens egen finfördelning är av
betydelse. Ju finare dennas lameller äro, desto bättre
egenskaper kunna väntas. Detta är ju en inom metal
lurgien från andra legeringer känd sak, ju finkornigare
brott, desto bättre material.
Jämföres de båda järnen i etsat tillstånd vid 400 gån
gers förstoring iakttages ookså en markerad skillnad i
perlitens fördelning. I det Lanz’ska järnet är perliten tyd-
~ a
-Ær
•z’.’ Ær ’’ jb» / d
jfi| // {-’C 4F"4
X / JL <
\ ?r ’ " W
C I
jM||& ’WOrajf > •’ ’’ / 5 •’
£* * - f
%
’;Éla|r–
7t>o?<
Fig. 1. Ett mjukt gjutjärn med grov grafit (a), ferrit (bl, perlit (c),
mangansulfid (d).
: ;»1: . A •*• •
. ,UJ ’ /. <’
4\
-ii Xs- JteOk
4’ t? Tik
w
Fig. 2. Vitt gjutjärn med perlit (c) cementit eller järnkarbid (f),
nästan icke nogon grafit.
36 TEKNISK UKEBLAD Nr. 4-1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
