Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4. 25. januar 1929 - Utvecklingen på gjuteriteknikens område under de senare åren, av Sixten Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Men», säger måhända en del av åhörarna, «kunna
gjuterier åstadkomma detta?» — Jag har bevis för att
åtminstone en del av dem kan det, och de som icke
kunna det, ha möjligheter att lära sig det, exempelvis
vid de kurser som Teknologisk Institutt anordnar i hit
hörande ting.
Det låter måhända litet märkvärdigt, att jag som en
representant för gjuteriindustrien anmoda konstruktörer
och gjutgodsförbrukare att höja sina fordringar och
krav, det är ju att göra saken svårare för gjuterierna.
Vid närmare eftertanke skall var och en finna att det
icke är så märkvärdigt. Det finnes ingenting mer ägnat
att höja ett fack än att sätta stränga kvalitets- och
leveransbestämmelser på dess produkter. Både maskin
byggarna och gjuterierna komma att vinna därpå. Det
kaos, som nu råder här i landet beträffande gjutgods
och gjutgodspriser, måste man komma bort ifrån. Det
håller gjutindustrien nere. Det blir ingen reda med pris
förhållandena förrän olika kvaliteter fastställts.
Jag kan gå in i en butik och köpa mig ett par strum
por för 75 öre, men jag kan också få sådana som
kosta 5 ä 6 kr. Jag har tämligen lätt för att konstatera
kvalitetsskillnaden, om icke på annat sätt så genom att
räkna dagarna till tårna kryper ut. Beträffande gjutjärn
kan jag i vissa fall också ganska hastigt få besked om
kvaliteten, men i de flesta fall är det icke möjligt att
bedöma det enbart efter det yttre utseende. 1 fråga om
strumporna betalar jag det högre priset i vetskap om
att kvaliteten är olika, men i fråga om gjutgods är det
i regel så att gjutgodsförbrukaren ringer upp gjuteriet
och frågar: «Vad -kostar gjutgods nu?» Hurudan kon
struktionen är anges icke och än mindre vad slags
kvalitet.
Som förhållandena nu äro måste en konstruktör på
grund av att inga hållfasthetssiffror fordras, dimen
sionera sina maskiner efter hållfasthetssiffror för vanligt
nnjukt gjutjärn, hållfasthetstal som han finner i sin
gamla «Hutte». Där anges exempelvis den tillåtna be
lastningen vid dragning för 1: st, 2: dra och 3: dje belast
ningsfallen till resp. 3, 2 och 1 kg/mm2. Vid vanligt mjukt
gjutjärn motsvarar detta 5- till 15-faldigsäkerhet. Väljer
man ett höghållfast gjutjärn, motsvarar det 8- till 30-
faldig säkerhet. Jag är ingen vän av den enfaldiga
säkerheten en gammal lärare sade mig att den var
icke god, den var farlig men å andra sidan måste
ju 30-faldig säkerhet anses som slöseri.
Huru anorlunda skulle icke maskinerna se ut och
huru anorlunda skulle icke kostnadskalkylerna te sig om
konstruktören kunde räkna med den högre hållfastheten
hos gjutjärn. «Se på de här maskinerna ingeniören,»
sade här om dagen en norsk snickarmästare. «Varför
skall de här norska maskinerna vara så klumpiga i jäm
förelse med de utländska?» Hans fråga var tyvärr
berättigad. Konstruksjonen avspeglade den norska natu
ren: robust och litet kantig.
De gjuterier här i landet som kunna producera kva
litetsgods, klaga över att det icke finnes efterfrågan till
räckligt på sådant gods, trots att det, om man tar hänsyn
till hållfastheten, är billigare än både vanligt Imijukt gjut
järn och stålgjutgods. Detta mitt påståendes riktighet
framgår av följande uppställning:
Vanligt Kvalitets-
gjutjärn gjutjäm gods
Sträckhållfasthet kg/mm2 12 28 40
Pris öre per kg 40 60 120
Pris i öre per kg/mm2 sträckhåll
fasthet 3,33 2,14 3
I uppställningen förutsättes till konstruktionen lik
artet gjutgods i alla tre tilfällena. Jämförelsen är ju
icke rättvis i fråga om stålet, ifall det gäller gods, där
det fordras stor seghet. Även om gjutjärnet icke saknar
seghet, kan det i detta avseende ej mäta sig med stålet.
För herrar verkstadsingeniörer måste det framhållas,
att kvalitetsgjutgods naturligtvis icke kan bearbetas så
lätt som vanligt gjutgods. Det är ju ett material, som
närmar sig stålet, och bearbetbarheten måste då rim
ligtvis också närma sig dettas bearbetbarhet. Vid an
vändande av passande verktygsstålsorter blir emellertid
skillnaden ej så stor. Hur pass genomgripande olika
kvaliteten är hos vanligt gjutjärn och kvalitetsgjutjärn,
skall jag klart kunna påvisa, ifall jag en stund kan få
påräkna herrarnes intresse för en liten utflykt in på
metallografiens relativt nya vetenskapsområde.
Som det väl för en var är bekant, sysslar metallogra
fien med studiet av metallernas struktur, och denna
vetenskap har givit oss ett klarare begrepp om metal
lernas byggnad än.vad den kemiska analysen har kunnat
göra. Vid metallografiska studier slipas och poleras
metallprov, den behandlade ytan studeras, oetsad eller
etsad med olika vätskor, i mikroskop under olika stark
förstoring.
Vid studiet av gjutjärn har man kunnat påvisa att
i detsamma förekomma från varandra skarpt åtskilda
strukturbeståndsdelar. De viktigaste av dessa äro:
1. Fer rit, som utgöres av kemiskt rent järn, som
löst större eller mindre mängder kisel och kanske även
något av de övriga legeringsbeståndsdelarna. Det är
nämligen så att järn och kisel lösa sig helt i varandra
i alla förhållanden under det att järnet endast kan lösa
en obetydlighet av fosfor. Ferriten är en mjuk, rent vit
strukturbeståndsdel (b i fig. 1) med en sträickhållfasthet
på c:a 35 kg/mm2.
Grafit, som. är mekaniskt inblandat rent kol. Den
har ingen nämnvärd hållfasthet. Den förekommer som
mer eller mindre stora blad, se a i fig. 1, vilka försvaga
strukturen i det de verka som brottanvisare.
2. Cementit, som består av den kemiska förenin
gen Fe„iC i fri form, se f i fig. 2. Den är en mycket
hård och spröd beståndsdel med mycket låg hållfasthet,
4 kg/mm2.
Perl i t, som är en eutektisk legering av Fe och
Fe„C, se cl i fig. 1 og 2. Perliten är den starka bestånds
delen i gjutjärnet. Dess sträckhållfasthet är mycket hög
och ligger mellan gränserna 48 och 110 kg/mm2, allt
efter hur den är utformad. Denna beståndsdel är den
samma som uteslutande förekommer i vtt stål med 0,9 %
kol, vilket är känt som det segaste av de rena kolstålen.
Den har sitt namn av sin perlemorskimrande glans.
I gjutjärnet kan vidare förekomma:
Jernfosfid Fe3P, antingen i ett ternärt eutektikum av
Fe-Fe., C-Fe3P eller i ett binärt av Fe-Fe.,P, det första
i vitt eller melerat gjutjärn, det senare i grått. Jcrn
siilifid FeS och mangansulfid MnS.
25.januar 1929 TEKNISK U KÉ É L A D 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
