Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sanitær- og varmeteknikk Nr. 4. 14. januar 1932 - Moderna synspunkter inom ventilationstekniken, av Harald Ericson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har framkallats huvudsakligen av en ström sval, torr luft,
kommande från en annan lokal långs med golvet. Att
temperaturen vid taket icke stigit så starkt, beror på att
därstädes en avsevärd mängd luft av något över 20” tem
peratur inblåses. Diagrammet längst till höger visar en
praktiskt taget likadan lokal, i vilken emellertid ingen sval
luft blåses in vid golvet och endast en mindre kvantitet
vid taket. Temperaturförhållandena vid golvet ha därför
blivit sämre än i första diagrammet.
Det mellersta diagrammet visar temperaturförhållandena
vid det avskårmade torkpartiet. Skillnaden mellan tak
.temperaturen och golvtemperaturen är avsevärd. Oaktat
en mycket hög avloppstemperatur har det lyckats att
genom avskärmning och lämplig luftfördelning hålla tem
peraturen nere vid rimliga gränser vid golvet, trots att i
detta fall mättningarna äro gjorda mellan tvenne stora
torkmaskiner, vilkas värmeavgivning till luften torde ha
rört sig omkring sammanlagt 145 milj. kalorier per timme.
Temperaturmåttningar gjorda 2, 4, 6 och 8 meter över
golvet i samma lokal framgå av följande bild, som emeller
tid blott visar den torra termometerns vården mellan
maskinerna, i ckemitt över desamma. Man ser av dessa
kurvor hur en låmplig avskårmning av den vårmeavgivande
delen samt en kraftig luftspolning i övriga delar av lokalen
möjliggör en koncentration och förminskning av anlågg
ningens storlek. Lokalens volym år c:a 25 000 kbm. Luft
våxlingarna i den kallaste delen åro c:a 10 ggr. per tim.,
i den andra änden av lokalen.c:a 3 ggr. per tim., och frisk
luften får från dessa delar av lokalen avgå till den varmaste,
varest hela utsugningen är koncentrerad. Dessa mätningar
äro utförda vid en anläggning, som idag är 6 år gammal
och som icke längre kan anses såsom fullt förstklassig.
Undersökningarna ge emellertid en god vägledning, då det
gåller att få fram en förstklassig anlåggning.
Som komplement till dessa kurvor kan vidstående tabell
tjåna, vilken omfattar måtningar, utförda vid en nyligen
igångsatt fabrik. Densamma omfattar måtningar med torr
och våt termometer samt torra och våta katavården.
Avdunstningen i maskinen utgör c:a 15 ton; strålning och
ledning till luften omfattar över 1 miljon kalorier per timme.
Dessa vården åro beråknade att innehållas såvål sommar
som vinter med tillhjålp av reglerbara utsugningsflåktar.
Daggpunkten i avloppet ligger vid omkring 33”. Ventila
tionsanläggningen äro fullt självförsörjande med värme. De
gynnsamma katavärdena ha uppnåtts tack vare att lokalens
höjd är relativt stor, att luftmängden är relativt stor samt
vidare att luftväxlingarna och inblåsningsanordningarna
äro avpassade på sådant sätt, att i alla olika avdelningar
låmpligt varierad luftcirkulation erhålles. Trots att dagg
punkten under taket uppgår till så högt vårde, kan ingen
som helst kondensation förekomma någonstådes, oaktat
våtpartiet erbjuder kolossalt starkt avkylande verkan lik
som huset i sin.helhet.
Nåsta bild visar en sektion av huset med tillhörande
ventilationsapparater. Luftvåxlingarna i denna lokal uppgå
sommartid till 50 ggr., och oaktat det stora antalet luft
våxlingar åstadkommes intet enerverande drag, snarare
tvårtom. Gör man nu jåmförelser mellan dessa industriella
anlåggningar och en- ventilationsanlåggning för en större
samlingslokal, finner man genast, att ventilationsanlågg
ningarna, framförallt med hånsyn till årets varmaste och
åvenledes dess tempererade del, vanligen åro för små. Det
blir i regel svårt att mot förestållningarnas slut hålla nere
temperaturen vid en angenåm nivå. Vidare finnar man att
s.k. luftvåxlingssiffror måste behandlas mycket individuellt.
Det synes som det ånda riktiga vore att ventilera nedifrån
och uppåt, d. v. s. att suga av den varma och event. fuktiga
luften vid taket. Avenledes år det synnerligen viktig att
noggrant undersöka, hur mycket frisk luft, man kan till
föra på parkett och på de olika raderna. Uppenbart synes
vara att tillförseln av frisk luft kan vara mindre på parkett
ån på raderna, speciellt översta raden, och åvenledes synes
det vara rimligt att åstadkomma vad man i vanliga lokaler
skulle kalla drag, speciellt på øversta raden. Med hånsyn
till speciellt den översta raden borde man söka hålla nere
avloppstemperaturen så långt sig göra låter.
Man får emellertid komma ihåg att i samlingslokaler
en del åskådare åro tåmligen vål klådda, isynnerbarhet
herrarna, under det att damerna vanligen bruka vara
tåmligen lått klådda. .
V årmeisolation.
De nårmast avhandlade anlåggningarna åro ju av relativt
speciell art, icke enbart ifråga om ventilation i vanlig
mening. Det år frågan om att absorbera enorma vatten
mängder utan obehag för personal och för byggnaden. Då
liknande problem kunna uppstå i mejerier, fårgerilokaler
etc., kan det vara låmpligt att referera en del isolations
åtgårder, som vidtagits inom pappersindustrien. Om man
först ser på en vanlig vågg till ett rum, i vilket rumstempe
ratur hårskar, veta vi, att som ett genomsnitt 14 stens
tegelvågg kan anses vara normal i Norge och Sverige.
Denna vägg svarar mot ungefär 4” trävägg, och båda
konstruktionerna ha en koefficient om i runt tal 1. .Denna
koefficient är lämplig vid 20 rumstemperatur och 20?
yttertemperatur, d. v. s. vid 40? medeltemperaturdifferens.
I vanliga fall behöver man vid diskussion av dessa isola
tionssiffror taga ytterst ringa hänsyn till luftens fuktighet.
Daggpunkten i ett bostadsrum brukar ligga vid c:a + 5?,
d. v. s. temperaturdifferensen mellan daggpunkten i rum
met och yttertemperaturen är c:a 25”. I här ifrågavarande
lokal kan differensen mellan torra termometrarna uppgå
till 60”, d. v. s. 50 ?/, mera än vad som förekommer i ett
vanligt bostadsrum. Differensen mellan de våta termomet
rarna uppgår till icke mindre än c:a 55”, d. v. s. 2!/, gång
mera än i ett vanligt bostadsrum. Det är därför rimligt
att väggens isolationsförmåga är mera än 114 gång båttre
och upp emot 2!/, gång bättre än en vanlig vägg, eller i
runt tal dubbelt så bra, d. v. s. den bör icke, enkannerligen
vid taket, ha en sämre koefficient än 0,5. Vid de flesta
hittillsutförda anläggningar ha olika slags takkonstruktioner
utförts, givande en koefficient
om högst %. Hörn- och
kantlinjer mellan tak och ytterväggar erbjuda emellertid
större kylningsytor, varför i dylika isolasionen måste vara
starkare. Vanligtvis måste man åven ombesörja en starkare
spolning medelst torr luft på dylika stållen. En stor del
av luften brukar inblåsas medelst tallrikar omedelbart
under takytan. Dessa tallrikar utplaceras på ett låmpligt
sått över takytan och åstadkomma en tåmligen vål distri
buerad, tunn slöja av relativt torr luft omedelbart under
taket. Det märkliga med detta system är att man håller
taket torrt medelst inblåsning av c:a 20-gradig luft under
det att daggpunkten strax under luftslöjan uppgår till
icke mindre än 35?.
Våggarna som sådana erbjuda inga större svårigheter,
vilket dåremot fönsterpartierna göra. Det år ju sjålvklart,
att ett enkelt fönster utan vidare måste förklaras odugligt,
eftersom det har en koefficient om c:a 7%. Ett dubbelt
fönster år icke heller bra, enår dess koefficient år c:a 3%,
vilket år ett dåligt vårde jåmfört med 1 hos en bra vågg.
Fukt brukar dårför alltid uppstå på olåmpligt konstruerade
och placerade fönster. Vidare år ju fönsterkarmen icke
bred, varför våggen runt fönsterkarmen icke erbjuder till
råckligt vårmemotstånd. Vårmet.har synnerligen kort våg
att passera ut genom våggen runt om fönsterkarmen.
Eftersom luften faller uppifrån och ned långs efter ytter
vågg och fönster, år det klart, att luften mycket lått upp
når daggpunkt vid fönstrets nedre del och framkallar stark
kondensation vid fönstret. Fönsterbånkarna bruka dårför
bereda stora svårigheter, liksom våggarna nedanför fönstren.
Det har hånt i fabriker att under varje fönster många kvm
av våggarna varit genomdrånkta av fukt, vilket i sin tur
ökar vårmeavgivningen och åstadkommer sönderfrysning
och söndervittring samt mögel- och svampbildning.
Ett första steg att övervinna speciellt svårigheterna
med fönsterbånkarna var att lågga in breda fönsterbånkar
av 3” ekplank. Denna lösning gör för det första fönster
bänken i och för sig rätt varm och ökar den väg, värmet
har att passera genom muren upp till den fulla murtjock
leken. Lösningen innebar emellertid endast en förbättring
vid fönstrets nedre del. Sedermera ha väggarna runt fönstret
klätts med en korkplatta av samma bredd som murens
tjocklek. På så sätt har man fått muren homogent isolerad.
Den sista fasen i denna utveckling har blivit att placera
fönstret vid det inre livet i stållet för i plan med ytter
sidorna av muren. Anledningen hårtill år att man har
sökt minska blåstens inflytande. Blåsten ökar koeffi
cienten på utsidan, d. v. s. avkylande koefficienten. Genom
att fönstret placeras långst inne i en fönstersmyg, elimi
neras ju blåstens inverkan till största delen. Samtidigt
24 TEKNISK UKEBLAD 14. januar 1932
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
