Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teosofien såsom kulturfaktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofullbordade efter sig. En sådan anordning lämnar ej rum för vare
sig några så kallade »blinda» naturlagar eller för något
gudomligt favoritsystem, i kraft af hvilka han skulle kunna slingra
sig undan fullgörandet af något enda af sina utvecklingsvärf.
Detta kan för den ytlige betraktaren förefalla som en hård
och kärlekslös lära. Djupare fattad är den ett uttryck för den
högsta Gudomliga Kärlek — en kärlek, som med osviklig,
klarseende Rättvisa afväger de pröfningar, hvilka äro nödvändiga
för vår fortsatta utveckling, och därigenom öppnar för oss de
största förhandenvarande möjligheterna att varda allt starkare,
att växa upp till allt högre värf, att allt bättre kunna främja
kulturens, det helas väl.
Tack vare den syn på tingen, som teosofien för honom
öppnat, känner den sanne teosofen sitt orubbliga samband med
hela mänskligheten, hvaraf han finner sig vara en integrerande
del. Han vet och känner, att han, på grund af denna sin
väsensgemenskap och solidaritet med det stora hela, ändock aldrig
skall kunna njuta den högsta salighet, så länge släktet eller
någon del däraf suckar i synd, brott och förtviflan. Enligt
teosofisk åskådning består den högsta saligheten däruti, att
»Gud blifvit allt i alla», att ingen mänsklig broder, ingen
varelse längre existerar i kval och okunnighet. Därför manas
teosofen att af sitt närvarande jordelifs inneboende möjligheter
utveckla den bästa verklighet, det högsta som ligger inom
måttet för denna tillvaro för denna gången. Han manas att
med jämnmod och fast förtröstan se framtiden an, förvissad om,
att han sålunda skall steg för steg medverka till släktets
frälsning undan den slöja af lögn och okunnighet, som håller
individerna fångna i förnedring och elände.
Vi må emellertid ej tro, att den nu framställda teosofiska
uppfattningen af det individuella lifvets syfte, af dess
oupplösliga samband med det stora helas lif, sväfvar i luften såsom
en vacker tanke utan fotfäste i verkligheten. Nej, tvärtom
grundar teosofien så väl denna som ock i allmänhet sina läror
och lefnadsregler i främsta rummet på ett noggrant och
allsidigt studium af människans konstitution. »Människan är
måttet för allting», yttrade Aristoteles, därmed antydande den
urgamla teosofiska tanken, att principerna i människans väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
