Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På slottet Aveiro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
masqué, men det skulle hållas helt tyst, så att hon ej
får veta däraf. — ”Jag kan ej maskeras att blifva okänd,
och dessutom har jag ej någon mask med mig”, och
frågade, om de andra alla hade masker. — ”Ingen af oss
reser på landet utan maskeradkläder.” — ”Då lärer jag
med Rosalis blifva omaskerade.” — ” Nej, Rosalis hafva
masker med sig på min persuasion, och som ni ändå ej
under mask kan blifva okänd, gör det ej till saken. Ni
skall bli vår anförare, och vi skola närmare öfverlägga
i morgon om anstalterna. Vi hafva ännu god tid.”
Jag lat ej vidare marka, utan vi foljdes at till
Solituden, ett allt för angenämt ställe uti en stor bosquet,
där vi bakom en skärm af en ganska hög häck inkommo
uti en stor rundel af ungefär 200 alnars diameter,
kringbyggd med en stenmur ungefär 2 alnar hög, och
därutomkring en tät häck af 8 alnars höjd. Midt på denna
slätt, som med hårdt grus var jämn som ett golf, stod
en stor järnring af ungefär 12 tums diameter, hvilken
på en axel af minsta vidrörande gick omkring. Främst
uti denna rundel var en magnifik envåningsbyggnad af
huggen sten efter rundelens skapnad ungefär 50 a 60
alnar lång, där hela sällskapet samlades uti en stor salong
midt i huset, och där hertigen viste mig på hvardera
ändan tvenne propra kabinetter med deras små
komoditeter cacherade. I hvardera kabinettet var en soffa,
stolar, bord med skrifmaterialier och några böcker, men
kabinetterna voro genom den höga häcken så mörka, att
man knappt såg läsa i bok, hvaraf han sade det stället
fått namn af Solitude. Jag berömde all den magnificens
här var, och under det vi i salongen togo frukost, fick
jag se, hvartill den stora ringen uppå slätten tjänte. Ty
Lorena och Alorno emot Mazarembas och Villa Verda
stodo på slätten och hade hvardera i hand en lång stake
af ungefär tre alnar, på hvars ena ända var lika som en
skopa af järnringar, som stod mot staken eller skaftet
ungefär i 50 graders vinkel. Med dessa maskiner
kastade de två klot, som utgjorde ett spel, det de kallade
trucco, och spelte två med hvar sitt klot emot hvarandra,
och den, som tre gånger fått dess klot genom den stora
järnringen, hade vunnit parti. Jag såg med förundran
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
