Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Familjelif och krossade illusioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna obehagliga tidningen för min hustru på dess
föräldrars vägnar, att på deras ålderdom flytta bo, var
obeskrifvelig sensibel. Hon blef så piquerad på
Ehrensvärd, att hon aldrig ville se honom. Jag haslerade, att
vi väl få lof se honom, emedan jag tänker stanna kvar
vid arméns flotta. Och sedan jag här nedlagt i Ahlberga
en hop pängar, vore det oförståndigt, om jag ej
profiterade af hans offert att blifva arméns flottas chef på
Sveaborg, där jag snarare kunde göra lycka än vid
örlogsflottan.
Detta misshagade så oändeligen, att tårarna kom i
ögonen med svar, att hon hellre ville lefva med knappare
villkor än ständigt se för sina ögon en karl, som ruinerat
hennes gamla hederliga föräldrar. Jag skulle ej tycka
illavara. Hon kommer aldrig uti Ehrensvards hus, och
med hennes vilja han aldrig i vart.
Att göra en älskad och beskedelig hustru till nöjes
kom jag uti mycken embarras, men försäkrade, det hon
väl framdeles kunde blifva nöjd! — ”Men aldrig i
Finland, ty då lefver jag ej länge.”
Jag lofvade att göra henne till viljes och öfvergifva
min första idé, att blifva vid arméns flotta. Men
däremot skulle hon lofva mig att ej visa Ehrensvärd minsta
rancune, så länge vi äro nödsakade att stanna. ”Får jag,
som det är mig lofvadt, ett volonteur-compagnie i
Carlskrona, så lofvar jag dig på heder och ära, att vi flytta
härifrån, ty jag kan ej få behålla 2 compagnier. Och
då jag mister detta compagnie, har jag ej mera med
fästningsbyggnaden och Ehrensvärd att göra. Dock kostar
det på skilja mig vid Ahlberga, där jag nedlagt så
mycket pängar, att det ej utan förlust kan säljas.”
”Stor sak, bara jag kommer härifrån och slipper se
den elaka människan” — och hon grät bitterligen.
Den 25 september for jag till staden och posthuset,
där jag efter liten väntan fick mina bref, hvaribland ett
från Kongl. Amiralitetscollegium, som berättar mig, det
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
