Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1916 - Kongressen - Tillfällig och bestående entusiasm, av Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
TEXTILARBETAREN
platser i landet och fem på den plats, där
styrelsen har sitt säte. Dessa fem ledamöter
bilda styrelsens verkställande utskott.
Troligtvis har styrelsen bärande skäl för
detta sitt yrkande, vilket det blir kongressens
sak att pröva, godkänna eller förkasta.
Under punkt 9 på kongressens
dagordning blir avtalsfrågan föremål för
behandling. Det gäller huvudsakligast frågan
om uppsägning av det mellan förbundet
och arbetsgivarnas organisation nu gällande
kollektivavtal, vars utlöpningstid
sammanfaller med utgången av innevarande år.
Bland medlemmarna torde den meningen
vara allmänt rådande, att avtalet bör
uppsägas den 1 instundande juli.
Livsmedelsprisen ha ju sedan krigsutbrottet stigit i
rent häpnadsväckande grad; man kan tryggt
påstå att penningens köpvärde sjunkit med
minst 30 procent.
• I det vi hälsa kongressens deltagare
välkomna vilja vi uttala den förhoppningen
att deras arbete skall resultera i för
förbundets fortsatta verksamhet lyckliga beslut.
Tillfällig och bestående
entusiasm.
För att genomdriva och till verklighet
föra fram en sak, som man satt sig i
sinnet på, erfordras en viss entusiasm. Men
lägger man märke till, att om man, sedan
det föresatta målet är nått, låter denna
entusiasm glida ifrån sig, skall man också
snart se att de fördelar, som man nått, snart
nog, på ett eller annat sätt, försvinna.
För arbetarklassens vidkommande gäller
detta i mer än ett avseende, men särskilt
då, när det gäller frågan om den fackliga
organisationen. I denna fråga har
nämligen alltid entusiasm spelat en viss roll och
kommer nog att allt framgent göra så.
En sak som emellertid har stor betydelse
för arbetarklassen är, huruvida denna
entusiasm skall vara av tillfällig eller
bestående art.
När för något över ett kvarts sekel
sedan några få personer inom arbetarkretsar
först förde fram tanken om att arbetarna
genom en stark och kraftig organisation
skulle kunna skapa sig en drägligare tillvaro
än vad de hade, omfattades denna av
många med stor misstro, hån och oförskämda
tillmälen, icke minst från arbetarnas sida,
men återigen med stor och livlig entusiasm
från många andra, som hade blicken öppen
för framtiden.
Dessa få pioniärer lyckades också till
slut med fakta bevisa att organisationen var
det enda medel som stod arbetarklassen
till buds då det gällde att för densamma
framtvinga några eftergifter från deras
gemensamma utsugare, kapitalet.
Men den entusiasm, som då till en
början begeistrade arbetarna, var inte alls
den fasta bestående som det hade hövts att
vara.
Man rusade ivrigt till organisationen i
hopp och tro att därmed var allt vunnet.
Det var dock inte alla arbetare som kommo
med i densamma, ty då, som sorgligt nog
ännu, fanns det de som stodo utanför, då
dock flera än nu, och blott väntade att “de
där socialisterna skulle infria vad de lovat“.
I de flesta fall gjorde de även det trots att
ett fåtal fick arbeta för mängden. Men så
när striden var slut och frukterna skulle
börja skördas, då var den där så
välbehövliga entusiasmen borta igen hos många och
ännu färre än förut stodo kvar i
kämpa-skaran.
Man tyckte att man vunnit vad man satt
sig för och därmed kunde man också lämna
organisationen. Att denna liknöjdhet i sin
tur återigen drog många med därför att de
tyckte det var lönlöst att arbeta, är ju mindre
att förundra sig över, om man tar i
betraktande att själva sammanslutningsidén för
arbetarklassens höjning i ekonomiskt och socialt
hänseende då var något alldeles nytt.
Sedan dessa de första genombrottsåren
har ju den svenska fackföreningsrörelsen
genomgått olika former och påfrestningar.
Av dess första förkämpar ha helt naturligt
många gått hädan, men in i det yttersta
dock trogna kämpar för sin åskådning.
Många återstå dock ännu kvar och jag
påminner mig just en notis i tidningarna om
att i början av året riksdagsman Thorsson
var i Uppsala och höll tal vid en fest, som
därvarande skomakeriarbetarefackförening
firade med anledning av dennas 30-åriga
tillvaro. Thorsson var den som bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
