Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1917 - Sverges textilindustri i äldre tid. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
23
hattar, med allehanda slags Knappar,
Snören, Frantzar, Galoner, Spetzar och
Knytt-ning, af Gull, Silfwer, Silke, Trå, Regarn,
Ull och Här gjorde".1 Vad som fanns på
lager inom landet av ifrågavarande artiklar,
skulle dock fritt få siutsäljas men varorna
skulle åsättas särskild stämpel till
förhindrande av fortsatta inköp. Vid
förordningens utfärdande hade särskilt avseende fästs
därvid, att de omhandlade varorna vållade
såväl köpmännen som förbrukarna mycken
förlägenhet, då desamma till följd av
modets täta växlingar endast kunde avyttras
och begagnas under någon kortare tid,
varefter de blevo liggande värdelösa.
Härtillkommer, att dessa varor till kvalitet och hållbarhet
icke motsvarade de höga pris, som de
betingade, så länge de representerade senaste
modet. Överträdelse av de stadgade
förbuden skulle straffas med godsets förlust jämte
böter till tre gånger dess värde, vilket
ansvar drabbade alla, som vare sig införde
eller sålde sådant gods. De konfiskerade
varorna skulle därjämte offentligen
uppbrännas. I trots av dessa stränga
straffbestämmelser synes emellertid förordningen icke
medfört åsyftad verkan. Redan år 1690
säger sig konungen sålunda med “missnöje
och fast ogärna“ hava förnummit, att snart
sagt alla krambodar vore fulla av förbjudna
varor, vilket dels hindrade de inhemska
sidenfabrikernas uppkomst, dels -förorsakade
kronan avsevärda tullförluster. Fördenskull
förordnades rådmannen Nils Hansson Törne,
som förut ägde överinseende över
sidentillverkningen, att genom inspektion såväl av
packhuset i Stockholm som överallt
annorstädes, där lurendrejeri kunde misstänkas
förekomma, i möjligaste mån söka hämma
den olovliga handeln. Genom Kungl.
plakat den 10 augusti samma år förständigades
dessutom köpmännen att före årets utgång
göra sig av med alla fasonerade sidentyger,
vilket i kraft av 1688 års förordning redan
bort vara verkställt. Skulle efter förloppet
av den medgivna tidsfristen några sådana
återstå oförsålda, hade köpmannen att
däröver upprätta specificerad förteckning,
varefter desamma skulle avstämplas och för
ägarens räkning genom offentlig försorg
avyttras. Påträffades sedermera några
förbjudna varor i bodarna, skulle desamma
skoningslöst uppbrännas och böter
utkrä
1 Stiernman IV: s. .1012.
vas i enlighet med stadgande i
nyssnämnda förordning.
Icke häller denna författning ledde
emellertid till några särskilda kraftåtgärder
gentemot handelsidkarna. Dessa ingingo
nämligen till Kungl. Maj:t med underdånig
anhållan att få utförsälja sina inneliggande
sidenvaror på egen hand, då ett förfarande
i överensstämmelse med 1690 års plakat
skulle bringa dem i svårt ekonomiskt
trångmål. Ärendet remitterades till
kommerskollegium, vilket påfann en utväg, som
syntes befordra såväl köpmännens som de
inhemska sidenmanufakturernas bästa. Inför
kollegiet hade blivit ådagalagt, att de
sistnämndas bestånd äventyrades, för den
händelse huvudstadens handlande icke i ökad
utsträckning bleve deras avnämnare.
Kollegiet hade därför förekallat flertalet av
ifrågavarande handelsmän och
meddemöverenskommit, att de omedelbart skulle övertaga
för 12,000 ä 13,000 rdr varor från
sidenfabrikerna samt edligen förbinda sig att icke
på något sätt, direkt eller indirekt,
medverka vid olovlig införsel av sidenvaror. I
stället skulle frihet beviljas dem att med
sitt förbjudna gods besöka 1691 års
vintermarknader. Vad som därefter återstode av
detsamma, skulle inventeras och stämplas.
Kollegiets sålunda träffade
överenskommelse vann Kungl. Maj:ts gillande, och några
tvångsåtgärder gentemot köpmännen
kom-mo följaktligen icke nu till genomförande.
Det dröjde emellertid icke längre än ett år,
förrän regeringen åter fann anledning att
ingripa. De vidtagna måtten hade icke
visat sig till fyllest, utan lurendrejerierna och
smyghandeln florerade fortfarande. Kungl.
Maj:t ansåg därför tiden inne att gå till
“execution", alldenstund “alla ordningar,
utän behörig execution, äro lika som ett
farande skepp utan ror“.
Kommerskollegium anbefalldes följaktligen att gå i
författning om en rad av åtgärder, som skulle
sätta de utfärdade påbuden i vederbörlig
respekt. Särskilt lades stor vikt på
visita-tioner dels av resande, dels i krämarnas
bodar och lagerrum, varjämte
tullbetjäningen ålades att vid äventyr av livstids
fästning tillse, det inga underslev begingos vid
förtullningen. Allt påträffat olovligt gods
skulle konfiskeras, varemot tidigare
författningar ändrades därhän, att detsamma,
sedan beslagtagaren erhållit den honom
tillkommande tredjedelen, icke behövde
brän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
