Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1917 - Sverges textilindustri i äldre tid. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
T E XTI L ARB ET AR E N
Sverges textilindustri i äldre tid.
IV.
Orostiderna under Karl X Gustav och
närmast efter hans död åstadkommo en
tillfällig stagnation i Sverges materiella
utveckling, och de förut grundade företagen
råkade delvis i upplösning. Sedan lugnare
förhållanden inträtt, väcktes emellertid
industrin till nytt liv, och särskilt utvecklades
en omfattande verksamhet på näringslivets
skilda områden under Karl XI:s senare
regeringsår, då landet åtnjöt fred och
myntförhållanden och allmän ordning vunnit stadga.
De äldre företagen hjälptes nu åter på
fotter, och privilegier utfärdades därjämte för
ett stort antal nya fabriker, framför allt för
tillverkning av kläde. Till industrins tjänst
började regeringen även med allt större
skärpa att fullfölja en prohibitiv
handelspolitik, varjämte man sökte sätta en hämsko
för den inom landet tilltagande lyxen inom
klädedräkten med åtföljande ökad
förbrukning av varjehanda utländska varor.
Redan år 1664 togs av den sittande
förmyndarregeringen efter föredöme av liknande
åtgärder utomlands ett steg i sist antydd
riktning, i det överflödsförordningar dels
för ståndspersoner, dels för det övriga
folket då utfärdades med detaljerade
föreskrifter om vad som fick användas eller icke
användas vid beklädnad och annan utstyrsel.
Föreskrifterna motiverades bl. a. därmed,
att det måste lända till rikets ofärd, då,
såsom nu skedde, dess egna dyrbara alster
försåldes till utlandet men istället föga annat
än en hop onyttigt kramgods och
lyxartiklar hämtades tillbaka, ehuru landets
tillgångar behövde användas för nödvändigare
sakers inköpande. Ingen ståndsperson,
varken adel eller oadel, man eller kvinna, skulle
därför hädanefter till eller på kläder få
bruka “Gylden och Silfwerduuk, Gylden Tobijn
eller Athlask, med Guldh- och Silfwer
Blommor, Guldh- och Silfwer Litzer,
Pärlestic-kat Arbete, Glasbräm, så ock allehanda
Sil-kes Snören och Spitzer, Item,
Trådknytt-ning, sampt medh alle slagz sydt, lagt,
knyp-lat, dyrt borderat, eller på hwariehanda
Maner aff Tråd och Knytning arbetat Tyg, sampt
med Excesser uthi Linnetyg1’. Folket i
öv
rigt uppdelades i olika klasser, som allt
efter sin ställning hade att anlägga mer eller
mindre enkla kläder.1 Ett syfte med dessa
förordningar, vilka även i andra
hänseenden djupt ingrepo i den enskildes
levnadssätt, var synbarligen, ehuru därom
ingenting uttryckligen nämnes, att i möjligaste
mån inskränka förbrukningen av
spånads-varor till sådana, som tillverkades inom
landet. Man kunde styrkas till åtgärder i
antydd riktning bl. a. av de starka klagomål,
som de inhemska fabrikanterna redan nu
börjat framställa över bristande
avsättningsmöjligheter och publikens förkärlek för
främmande tillverkningar.2 Till vilken påföljd
de stadgade bestämmelserna kunna hava lett,
är icke i detalj uppvisbart. Uppenbarligen
har resultatet dock ej blivit det bästa, ty
redan år 1668 fann man nödigt att på nytt
inskärpa desamma. Sedan Karl XI själv
tagit rikets styrelse i sin hand, inställdes
emellertid vidare åtgärder för systemets
upprätthållande, och detsamma kom först under
senare regim till heders.
Med större konsekvens förfor man
däremot ifråga om tullagstiftningen, som mer
och mer utformades efter merkantilistiska
principer. Kommerskollegium
representerade här fabriksidkarnas intressen och
yrkade vid olika tillfällen inför Kungl. Maj:t
på tullförhöjning eller införselförbud å
sådana manufakturvaror, som ansågos vålla
den inhemska industrin avbräck. Ar 1667
vidtog regeringen också den åtgärden, att
kollegiet bemyndigades att i den nya
tulltaxa, som man stod i begrepp att publicera,
åsätta vissa franska tygsorter jämte andra
onyttiga franska kramvaror så höga
tullavgifter, att införsel praktiskt taget skulle bli
omöjlig. Karl XI tillgrep ännu kraftigare
och mera omfattande åtgärder. Ar 1687
förbjöds sålunda all import av kläde för
arméns ekipering. Påföljande år utgick
förbud mot införsel av “fa^onerade Gull-,
Silfwer- och Silkes Tyg och Band samt gemene
1 Jfr Stiernman III: s. 228, 258 och 272./
2 Jfr Stråle: a. a. s. XX^VIII; LXVIII m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
