Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1918 - Sverges textilindustri i äldre tid. VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TE XTILARB ET AREN
23
Sverges textilindustri i äldre tid
vn.
Betraktar man i anslutning till den
föregående framställningen industrins ställning
vid Karl XI:s död, blir intrycket icke odelat
gynnsamt. Den svagaste punkten låg
givetvis i allmänhetens misstroende mot de
inhemska manufakturvarorna, då ju den
viktigaste förutsättningen för industriell
upp-blomstring eller goda
avsättningsförhållan-den därmed saknades. I vad mån detta
misstroende varit berättigat eller oberättigat,
låter sig ej med full säkerhet påvisas. Helt
obefogat har det dock uppenbarligen icke
varit. Man får nämligen komma ihåg, att
industrin ännu befann sig i sitt första
utvecklingsskede, att den arbetade med små
medel och bristande tekniska resurser, att
arbetsfolket till övervägande delen var ovant,
samt att företagsledarna själva ofta voro
personer utan särskild yrkesutbildning och
övriga kvalifikationer för industriell
verksamhet. Metoden att inkalla utländska
mästare och arbetare slog ej häller alltid väl
ut. Dessa främlingar voro ej sällan
okunniga äventyrare, som saknade håg för
ordnat arbete och därför flackade hit och dit
mera till skada än gagn för fabrikanterna.
Å andra sidan bör emellertid icke häller
glömmas, att motviljan mot landets egna
varor till någon del torde ha bottnat i
svenskens instinktiva förkärlek för utländska
tillverkningar, en kärlek som kan spåras
tillbaka till urgammal tid. På tal om
industrins avsättningsförhållanden är dessutom en
omständighet att omnämna, som i detta
sammanhang kanske är den viktigaste.
Frånsett den utpräglade exportindustrin
kan ju som allmän regel sägas, att om en
fabrikation i längden skall äga bestånd,
måste dess produkter kunna påräkna stadig
förbrukning bland någon större eller
mindre del av landets befolkning. Frågar man’
sig, huru de svenska textilfabrikerna i detta
hänseende voro ställda under 1600-talet
liksom ännu långt senare, måste svaret bli,
att några förutsättningar för avsättning i
större omfattning egentligen ej förefunnos.
I de högre kretsarna användes visserligen
industrivaror, men anspråken på konstrikhet
och utseende voro här så stora, att de ej
kunde fyllas av landets primitiva företag.
Modets växlingar spelade härvid också in,
och liksom detta bestämdes utifrån, så
to-gos också modeartiklarna frän utlandet.
Förhållandet kunde ej ändras ens genom
de strängaste införselförbud, vilka snarare
bidrogo att göra lyxvarorna ännu mera
begärliga. För den praktälskande publiken
å samhällets översta trappsteg passade
alltså landets egna mera enkla tiilverkningar
icke. Vänder man sig till medelklassen och
den stora allmänheten, finner man, att icke
häller här någon avsevärdare marknad för
industriprodukterna kunde påräknas. I
sistnämnda fall låg felet ej i varornas bristande
finhet utan kanske snarare i motsatsen.
Gemene man hade i dessa
penningknapphetens tider icke råd att styra ut sig i
dyrbart fabrikskläde, utan den egna husfliten
fick alltjämt sörja för tillgodoseende av
hithörande behov. Inom medelklassen var
förhållandet delvis detsamma, eller ock
strävade man att efter förnämt föredöme skaffa
sig plagg av främmande tygsorter. I
kronan ägde visserligen särskilt
klädesfabrikerna en betydande avnämare, men affären
erbjöd vissa vanskligheter, alldenstund
fabrikanten i händelse av dåliga statsfinanser
under åratal kunde få vänta på likvid, om
sådan överhuvud stod att utbekomma.
Då alltså industrin icke i de rådande
konsumtionsförhållandena kunde finna
något säkert grundfäste, blev det för de
styrande en alltmer trängande nödvändighet
att söka komma densamma till undsättning
på konstlad väg, om annars det med stora
uppoffringar åvägabragta verket icke skulle
helt och hållet falla till marken. Som vi
sett, tog man härvid framför allt sin tillflykt
‘dels till en skärpt prohibitivlagstiftning, dels
till beviljandet av understöd och förmåner
!av olika slag, varjämte man sökte förmå
köpmännen att i ökad utsträckning föra
svenska varor. Så länge denna
näringspolitik med kraft kunde fullföljas, fanns det
också utsikt att industrin skulle kunna
hålla sig någorlunda uppe, medan å andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
