Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1918 - Englands bomullsindustri - Fåret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
T E XT IL ARB ET AREN
hållandena i allmänhet äro sådana som t. ex. i
01-damdistriktet i Lancashire, där 40- å 50,000 människor
arbeta varannan vecka, vilket i praktiken vill säga,
att de nödgas leva fjorton dagar på en veckas lön.
Många svårigheter kunde givetvis övervinnas, om
det vore möjligt anskaffa tillräckligt med tonnage för
transporten av bomull över Atlanten. Även om, som
redan är antytt, tillgången icke är riklig, så kan den
dock ej kallas obetydlig. Regeringen har genom sin
representant i parlamentet lovat vidtaga praktiska
åtgärder för att möta situationens krav i fråga om
tonnage, och man hyser gott hopp om att löftet skall
infrias, särskilt som regeringen mer än någon annan
är beroende av tillräcklig tillgång på bomull. Denna
råvara är nämligen nödvändig ej allenast för
soldaternas beklädnad utan också för framställning av
explosiva produkter och en mängd förnödenheter för
sjö- och luftkriget.
Den största faran för den engelska
bomullsindustrin inställer sig den dag, då regeringen för eget
behov kräver praktiskt taget all den bomull, som
utskeppas. Därigenom utsättes hela bomullsnäringen
för en kris, och det är icke minst på grund härav,
som de ledande inom bomullsindustrin äro nervösa
och ständigt i underhandlingar med Board of Trade.
Vad efterfrågan i allmänhet beträffar, så kan den
betecknas som tillfredsställande över hela linjen av den
lätt förklarliga anledningen, att hela världsmarknaden
blivit så att säga undernärd av bristen på bomull och
att man ej längre kan underlåta att köpa.
Naturligtvis köpes det icke så mycket nu som under fredstid,
men behovet av såväl garn som vävnader är ej dess
mindre mycket stort.
Den engelska bomullsindustrin har länge lidit
under otrygga arbetsförhållanden, vilket givetvis i hög
grad ökat förutvarande svårigheter. Spinnarna,
kar-darna och vävarna begärde i november 1917 resp.
30, 25 och 40 % löneförhöjning, vilken fråga ännu
ej var löst då den artikeln skrevs, varur innehållet
av detta är hämtat. Grundad anledning att hoppas
på en lycklig lösning förefanns emellertid, tack vare
den makt, som fackföreningarna i Lancashire-distriktet
förfoga över.
Fåret.
Ylle ha människorna inte saknat förrän nu, sedan
de lade bort att gå i fårskinn och getskinn och lärde
sig att klippa ullen och väva ihop garnet till ylletyg.
Det var under bronsåldern som detta framsteg gjordes.
Men redan under den yngre stenåldern hade fåret
länge varit husdjur. I torvmossarna finner man
tillsammans med redskapen från den slipade flintans tid
även ben och horn av en liten fårras, efter de fynd
varigenom man först gjorde dess bekantskap, kallat
för torvfåret. Senare har man funnit att denna, som
man trodde, utdöda ras lever kvar vild i några
alpdalar. Under stenåldern hölls emellertid fåret inte
för att lämna ull, utan för att ge kött och fett. Men
inte häller denna uppgift anses ha varit drivkraften
vid fårets tämjande, utan behovet av offerdjur anses
ha varit den avgörande anledningen till tämjandet.
För fårets höga ålder som kulturdjur tala dess
fullständiga fördummelse och fredlighet. Det har så helt
skiftat andlig karaktär att något återfall till de vilda
förfädernas psykiska livlighet aldrig inträffar. Under
sin månghundraåriga tjänst hos människan har det
mera än något annat djur och i motsats till getterna
fullkomligt mist all upphovshåg. Man kan inte tala
om många positiva egenskaper hos fåret. Det
begriper ingenting och lär ingenting, det förstår inte ens att
ta vara på sig själv. Det händer aldrig att får
förvildas, kommer det bort från människan går det under.
Det tama fåret förstår inte att undvika faror
och-inte att skaffa sig föda på egen hand, som dess vilda
släktingar. Utom vallhundar begagnas därför på en
en del håll getter för att hålla reda på fårhjordarna.
Fårets många tama sorter härstamma från fyra
vilda fårraser, en nordostafrikansk, en västasiatisk, en
centralasiatisk och en sydeuropeisk. Själva
bildningshärden för hela fårgruppen, som först i, geologiskt
talat, sen tid har skilt sig från antiloperna, ligger i
Asien. Det förut omtalade europeiska torvfårets
härstamning från det nordafrikanska manfåret har på
senare tid letts i bevis. Manfåret, ett mycket getlikt
vildfår, som finns utbrett över hela Nordafrika, har
sitt namn av den vackra man på halsens undersida
och ned över frambenens bogar vilken når ända ned
mot marken.
Någonstans i Egypten i början av senare
stenåldern måtte detta får ha blivit tämjt och upptagits
som husdjur. Man har ett belägg härför i en
avbildning på en skifferplatta från den föregyptiska tiden
från- mitten av fjärde årtusendet före Kristus. Där
förekommer jämte tjur och åsna även ett får, som
genom sin halsman anses bevisa sin direkta
härstamning från manfåret. Detta äldsta tamfår för direkt till
det äldre egyptiska rikets tamfår, vilket är bevarat i
mångfaldiga avbildningar. Redan på det mellersta
rikets tid, omkring 2,000 f. Kr., var detta får kluvet
i tre raser, men först under det nya rikets tid, efter
mitten av andra årtusendet, kom en ny asiatisk
fårras in i Egypten och undanträngde genom sin rikare
och bättre ullavkastning de andra fårraserna av
man-fårshärstamning. Men dessförinnan hade manfårens
raser kommit över till Arabien från främre Asien och
Grekland och utbredde sig därifrån bland de ännu
på stenåldersstadiet kvarvarande stammarna i
mellersta Europa.
I Grekland var fåret allmänt som husdjur i varje fall
från mitten av det andra förkristliga årtusendet. I
Iliaden och Odysséen förekomma fårahjordar och
fåraherdar på mångfaldiga ställen. Fåren mjölkades då
likaväl som kor och getter och i cyklopens håla är
ett verkligt ysteri inrättat, där den enögda jätten tar
vara på fårmjölken. Odyssevs smet, som man vet,
också ut ur fångenskapen genom att hänga under
buken på en bagge, medan cyklopen endast kände efter
att ingen satt på ryggen.
Det transkaspiska steppfåret eller Arkal har blivit
tidigt tämjt och givit upphov till ett flertal fårraser
med fettsvans. Men ullproducenten framför andra är
ullfåret, vilkens produkt var berömd redan i forntiden.
Redan tusen år före vår tidräknings början drevo fe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
