Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Aug. 1920 - Svenska Vävlagarelörbundet - Den turkiska industrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETARE
N
19
flikt betyder det icke mycket om några
vävlagare skulle stå och hålla några
vävstolar igång. Men under normala
förhållanden verkar det irriterande och
störande på förhållandet mellan vävlagarna och
textilarbetarna.
Förmän eller icke ha vävlagarna, vilka
i allmänhet äro präktiga människor, en
ingalunda lätt ställning i arbetet, betydligt
ömtåligare och svårare än de flesta
arbetare ha. De stå mitt emellan arbetarna,
nästan uteslutande kvinnor, och de
överordnade. Och deras arbete kräver både
insikt och kunnighet. Deras löner ha
alltid varit låga, jämfört med vad som
betalas inom andra verksamhetsområden för
arbete, som kräver motsvarande
utbildning och ansvar.
Därtill äro dessa arbetstagare
kollektivt sålda åt sina arbetsgivare och ställda
i harnesk mot dem, som de dagligen
arbeta tillsammans med. Det är mer än hårt.
Vi tillåta oss rikta den maningen till
vävlagarna landet runt, att de enigt och
mangrant sluta upp i sin organisation, att
de rensar den från ogräs och söker
förskaffa sig en insiktsfull och kraftig
ledning med levande känsla för sitt kall. Sker
detta, vilket vi livligt vilja hoppas, kunna
de nästa gång visa upp ett kollektivt avtal,
som ej allenast tillförsäkrar dem skäliga
löner utan som också lämnar deras
samhälleliga rättigheter obeskärda. I en
allvarlig strävan härför följer dem, det
kunna vi försäkra, de organiserade
textilarbetarna med verklig sympati. Det är givet
att vävlagarnas nästa uppgörelse med
arbetsgivarna kommer att följas med
intresse från de organiserade textilarbetarnas
sida. Har denna lilla uppsats till dess
något bidragit till, att de eftertänksamma
bland vävlagareförbundets medlemmar
fått anvisa de rätta linjerna för
förbundets fortsatta verksamhet, då har det lilla
arbete den krävt icke varit förgäves. Möta
arbetsgivarna ett fast och manligt
motstånd mot krav, som strängt taget icke
gynnar någondera parten, då skola de ge
efter för att sedan finna att detta var det
lyckligaste. Varför skola ej vävlagarna
vara berättigade till ett arbetsavtal likt
alla andra och vilket de utan blygsel
kunna visa för vem som hälst ? Deras
produktiva och samhälleliga insats är lika god
som andras.
Den turkiska industrin.
Den turkiska industrin vilar ännu i det stora
hela på handarbetet och är därför så olik som
möjligt den västeuropeiska.
Det tar månader och ibland är av studier och
arbete för att åstadkomma en fin matta, säger en
författare i tidskriften ”Asia”. En flicka väver en
matta som en del av sin utstyrsel, eller en hustru
strävar länge och flitigt för att framställa en
matta för sitt hem. Hon spinner garnet och blandar
färgerna, och dag för dag under den tid, som hon
kan inbespara från sitt hushållsarbete, knyter hon
skickligt knut på knut, tills det vackra mönstret
är färdigt.
I själva verket har i Turkiet all industri,
handarbetet i småbutiker eller i ett bostadsrum till
underlag. Det finnes ingen organisation, sådan
den i Europa och Amerika har utvecklat i
kvarnar och fabriker. Den enda formen av kooperativ
kontroll inom de olika yrkena består i erkända
skrån. Gossar genomgå en lärotid och upptas dä
de nått en viss grad av yrkesskicklighet som
ap-proberade gesäller. Men de män, som således lärt
sig ett yrke, äro fullkomligt hjälplösa, om arbetet
i detta tryter.
Då handens genom långvarig övning
utvecklade skicklighet är huvudvillkoret, kan arbetare
icke lätt övergå från ett arbete till ett annat, och
detta medför att många industrier äro begränsade
till enskilda samhällen. En familj eller by har
utvecklat en särskild gren och vakar svartsjukt
över den upptäckta hemligheten. Deras intresse
sträcker sig icke ut över hela landet, utom då det
gäller att sälja sina varor. Då en dylik familjs
eller bys medlemmar förintas genom en epidemi
eller annan olycka, är deras insats i konst eller
hantverk för alltid förlorad. En dylik förlorad
konst repfesenteras av exempelvis de vackra
gla-cerade tegelstenarna i armeniska kloster och i
Klippkatedralen i Jerusalem samt i Saladins grav
vid Damaskus, som dateras tillbaka till 1500-talet.
Hemligheten av deras tillverkningssätt begravdes
tillsammans med de hantverkare, som gjorde dem.
Uttrycken ”damast” och ”muslin” påminner
om att de båda antika städerna Damaskus och
Mo-sul ha gett namnet åt de finaste linne- och
bom-ullsvävnaderna. ”Tyrus purpur”, vävd och
färgad i Tyrus och Sidon, användes till
kungamantlarna, och Tarsus var berömd för sitt gethärstyg,
av vilket aposteln Paulus i sin ungdom lärde sig
sy tältväv. Dessa industrier bevaras ännu i mängt
och mycket i sin gamla form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
