Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Dec. 1920 - Sparsamhet, av Textyrius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPARSAMHET.
Sparsamheten hör till dygderna här i
livet. Denna dygd vilar på vilja och
förmåga. Saknas den ena eller andra av
dessa förutsättningar blir sparsamheten
endast ett tomt ord. Just nu, då man
står inför en allvarlig nationell kris på det
ekonomiska området, ropas det i olika
tonarter på sparsamhet. Och intet ont i det,
för så vitt man icke beständigt vände
roparen åt arbetarklassen. Arbetarna skola
spara och banka sina pengar för att
användas i exploateringens och
vinningslystnadens tjänst. Sparsamhet medför
förnöjsamhet, säger man, och trygghet inför
orkeslösheten. Den är det starkaste
inslaget i mänsklighetens ekonomiska,
moraliska, sedliga och sociala strävan, men
borgarna förmena sig icke ha skyldighet
att spara i samma bemärkelse som de
kräva av arbetarna. De anse sig såsom
särskilda bärare av kulturen, vilket
förpliktar dem att icke spara på samma sätt som
arbetarna böra. Deras avkomma skall till
det yttersta och utan hänsyn till
förutsättningarna utnyttja det allmännas fördelar
i fråga om t. ex. undervisningen. Man
frågar icke efter om ynglingen är bäst
disponerad för att fatta spaden eller flickan
att mjölka kon. De skola med eller mot
sin vilja och förmåga tära på samhället.
Deras bostäder skola vara mer än rymliga
och kläderna mer än goda. Många av
dem anse sig leva under rätt så
bekym
mersamma villkor, men spara, inskränka
sig till bostäder med endast normalt
luftutrymme eller låta ynglingen fatta spaden,
som passar honom bäst, faller dem icke
in. Men ynglingen, som kastats in i en
fabrik, som tagit det minsta av det
allmännas fördelar, som kanske vore
disponerad för att hämta av samhällets
kostsamma kunskapskällor, han skall spara på
biografbesöken och liknande nöjen, den
enda vederkvickelse som passar hans
intellekt. Det är rena tungomålstaleriet detta.
Rent vansinnigt förefaller ropet om
att den arbetare, som på grund av alla
levandes livsbestämmelse uppbär
skydds-plikten mot nya liv, skall spara, ty där
saknas en av grundförutsättningarna,
nämligen förmågan, oavsett
skyddsplik-tens omfattning och tyngd. Men det är
mer än befogat om ropet riktas till
borgarnas utväxter, samhällets bölder, folkets
parasiter. Ynglingen, knappast torr
bakom öronen, måste dricka från främmande
land införda drycker, som icke fyller
ändamålet bättre än den enkla, i det egna
landet framställda drycken. Den unga
kvinnan är icke nöjd med den enkla,
snygga och för klimatet passande dräkter
som det egna landets arbete förmår
lämna. Nej, hennes länder skola behängas
med sällsynta och dyrbara djurskinn,
åtkomna genom risk av människoliv och
djurplågeri. Miljoner kronor måste
sän
N:r 3—4, 1920.
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
