Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Dec. 1920 - Svenska Vävlagareförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
41
sjukförsäkringsöverstyrelse. Sjukpenning skulle
enligt båda förslagen utgå vid sjukdom under mer
än tre dagar, från andra dagen, enligt det äldre
förslaget, med hel sjukpenning, men enligt det
nya, till förebyggande av missbruk, endast med
halv under andra och tredje dagen. I övrigt skall
helsjukpenning utgå under 180 dagar under en
tidsperiod av 12 på varandra följande månader
och halv sjukpenning under övriga delen av
perioden.
Kommittén föreslog fri läkarevård och fria
läkemedel, men enligt det nya förslaget skall den
försäkrade själv bestrida en tredjedel av
läkarearvodet samt samma belopp av kostnaden för
läkemedel. Den föreslagna lagen, som skall
benämnas ”lag om sjukförsäkring”, skulle träda i kraft
den 1 juli 1923.
Svenska
Vävlagareför-bundet.
Under förestående rubrik behandlade
vi i föregående nummer av denna tidning
det arbetsavtal, som vävlagareförbundet
den 27 september 1919 träffade med
textilarbetsgivarnas organisation. Den till
behandlingen fogade kritiken har väckt en
för saken säkerligen mycket välgörande
uppmärksamhet, som kommer att medföra
dels en större betänksamhet från
vävlagareförbundets sida vid en ny
avtalsuppgörelse och dels mindre oförsvarliga krav
från arbetsgivaresidan. Vårt syfte med
den kritiska granskningen av
ifrågavarande angelägenhet kan sålunda uppnås,
för så vitt vävlagareförbundet och dess
ledning förstår att utnyttja givna
möjligheter. Att vävlagareförbundets
nuvarande ledning är kompetent härtill har man
emellertid all anledning betvivla, då man
genomläst efterföljande pekoral, för
vilket plats begärts i denna tidning och vars
innehåll värdigt ansluter sig till det av oss
kritiserade s. k. kollektivavtalet.
”1 Sv. textilarbetareförbundets tidskrift
”Textilarbetaren” N:r 1 och 2 för Aug. detta år
förekommer en artikel angående Svenska
Vävlagareförbundet och synnerligast dess löne- och
arbetsavtal, vari artikelns författare tager sig friheten
att föra en nedsablande kritik över förbundets
verksamhet, enkannerligen dess ledning, pä ett
språk som i mångt och mycket närmar sig vad vi
i vulgär mening kallar grov käft och dä
densamma till stor del innehåller vad vi närmast
skulle kalla för avsiktligt förvrängd sanning, så
anse vi oss ej kunna låta dylika påståenden stå
helt oemotsagda utan fä härmed i all vår
okunnighet gå att bemöta en del av de beskyllningar
varpå artikelns författare varit så frikostig.
Efter att först i uppsatsens början, närmast
till utseendet som ett slags ursäkt, ha dragit en
historik över vävlagarnas första
organisations-strävanden under åren 1906—1907, övergår
författaren till en kritik över vävlagareförbundets
nuvarande avtal med Sverges
textilindustriförbund och det kan synas som om herr kritikern
gått till verket utan att på något sätt känna till
innehållet i förbundets stadgar och som dock, när
desamma äro antagna, får utgöra den grund
varefter till och med ett avtals bestämmelser kan
och får stipuleras. Såsom första salva avfyras
påståendet att Sv. Vävlagareförbundet genom sitt
avtal berövat sina medlemmar föreningsrätten,
därmed påpekande innehållet i avtalets § 3 mom. 2,
men glömmer dock att nämna innehållet i
textilarbetarnas eget senaste avtal § 2 mom. 4, vilket
tycks vara tämligen analogt med bestämmelserna
i vårt eget avtal angående samma sak.
Vidare kritiseras bestämmelsen i vårt avtal,
där det heter, att vävlagaren intager en
överordnad ställning i förhållande till de övriga
arbetarna, därmed självfallet menas de vävare och
väverskor han är tillsatt att handhava. Nä,
denna bestämmelse kan väl ej på något sätt anses
skadlig för övriga arbetare eller vanhedrande för
vävlagarna själva. Och vad vår ställning till
lagen om åtta timmars arbetsdag beträffar så bör
var och en som kan läsa rätt innantill kunna
förstå att såväl vävlagare som övriga förmän som
själva deltaga i arbetet också äro underkastade
lagens bestämmelser lika fullt som övriga
arbetare.
Vidare säges det att i arbetets § 10
bestämmes att vävlagare är skyldig att utföra
strejkbry-teriarbete; om detta kunna vi säga att det är mer
eller mindre avsiktlig lögn, ty visserligen heter
det att vävlagare är skyldig att utföra arbete
som av arbetsgivaren bestämmes, men av vad
protokollet från förhandlingarna är anfört, äro vi
fritagna från att utföra sådant arbete som av
andra organisationers arbetare är blockerat eller
nedlagt, nu veta vi ju också att protokollets
innehåll ej kan vara känt av den eller de som utövat
nämnda kritik men det borde ju även manat till
att icke vara så tvärsäker i sina omdömen pä
samma gång som vi i vår obegripliga högfärd och
okunnighet ej ansett oss skyldiga att framlägga
detsamma för andra organisationers medlemmar.
Vidare kritiseras avtalets bestämmelse att
vävlagare icke får vidtaga sympatistrejk, nåja
därtill äro vi även förhindrade av bestämmelsen
i våra stadgar där det heter att vi, vid konflikter
mellan arbetsgivare och övriga arbetare, skola
intaga en neutral och opartisk ställning.
Det säges att ”detta så kallade kollektivavtal”
saknar motstycke i hela världen. Känner då
författaren alla de avtal som finnas inom den
civiliserade arbetarevärlden. Vi vilja hoppas att
indignationen icke är så stor, som man skulle vara
frestad att tro av uttryckets patos.
Förbundets ledande män erhålla sådana
smickrande omdömen som okunnighet,
självrä-clighet, förhandlingsoduglighet m. m. Nåja, vad
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
