TEXTILARBETAREN 9 Staten och arbetslösheten. Under det tillgången på livsmedel och vad i övrigt till livets uppehälle kräves är synnerligen riklig, finns det människor i hundratusental endast inom vårt eget lands gränser som icke äga möjlighet att ens äta sig mätta. De sakna arbete och därför skola de ej häller äta. De sakna icke arbete därför, att ej nyttigt sådant behöver utföras. Det fattas bostäder och till dessa material; tusenden sakna anständiga kläder och erforderliga bohag; gruvor, skogar och jord fordrar bearbetning; vägar behöva förbättras och anläggas. Allt detta kan icke utföras därför att penningar fattas. Så lyder termen. Penningen, bytesmedlet i köpenskapen, är den bestämmande faktorn bland människorna. Det är underligt detta. Människor vilja arbeta för att därigenom tillägna sig rätten att leva, men hindras av penningens makt. Bytesmedlet behärskar människorna, icke tvärtom. Är det en gudomlig ordning? Man har sagt så till de betungade bland människorna. Dessa ha svarat genom att sträva till en socialistisk ordning, som betyder ett brytande av penningens makt. Säkerligen kan man anslå de arbetslösas antal här i landet till bortåt 70,000, och mångdubbelt fler äro till hälften eller mer arbetslösa genom minskad arbetstid inom nästan alla verksamheter. Detta betyder att hundratusentals människor nödgas leva under svältgränsen. Arbetslöshet är en fara, en fiende, som måste bekämpas. Så lyder lösen. Och den skall i första hand bekämpas med arbete. Staten och kommunerna skola vara organen för bekämpandet. Och de ha sökt att taga upp kampen. Men ack, penningar fattas. Såväl staten som kommunerna få bottenskrapa i kassorna och öka pålagorna. Ingen nämnvärd arbetstillgång kan beredas de arbetslösa. De flesta erhålla en knapp penning till bröd, många ingenting alls. Illa står landet rustat. Förtänksamhet och sparsamhet för onda dagar äro dygder, som med skäl skattas högt i den personliga hushållningen. Ur landet har rullat och rullar miljoner och åter miljoner kronor för att tillfredsställa lyx och fåfänga. Om försäkring mot arbetslöshet har man endast talat, men icke handlat. Staten har skyldighet att nu, då arbetslöshetens fara tränger på, mera effektivt än som sker söka bekämpa densamma. Skall någon ha skulden för att förtänksamheten varit ingen blir det staten. Den arbetslöse, skattdragande och kommunerna skola icke utsugas till det yttersta under en så förtvivlad ekonomisk pressning som den nu rådande. Men staten, det är ju folket. Ja, visst. Men staten har möjlighet att beskatta lyx, överflöd, nöjen och fåfänga. Goda skatteobjekt. Kommunerna sakna denna möjlighet. De måste plåga ut kontant efter samma mått hos den sparsamme som hos slösaren. Ett ögonkast på den statistik, som med siffror belyser mängden och värdet av de lyx- och överflödsvaror, som införes hit till landet, ger vid handen, att skatt på dessa varor skulle betydligt öka statens möjlighet att bekämpa arbetslösheten. Det skulle bli lyxens och fåfängans rättvisa offer på arbetslöshetens altare. Om den välklädda damen vet, att de på benen dragna silkesstrumporna betingat tio kronor i skatt för arbetslöshetens bekämpande, skulle kanske samvetets röst viska bifall till önskan om ännu ett par centimeter kortare kjol. Och vill hon icke bära dessa beskattade silkesstrumpor så kan hon, genom att bära ett par av inhemsk tillverkning, ändå bekämpa arbetslösheten. Exemplet håller för alla slag av lyxvaror. 2