Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Juni. 1921 - Staten och arbetslösheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
9
Staten och arbetslösheten.
Under det tillgången på livsmedel och
vad i övrigt till livets uppehälle kräves är
synnerligen riklig, finns det människor i
hundratusental endast inom vårt eget
lands gränser som icke äga möjlighet att
ens äta sig mätta. De sakna arbete och
därför skola de ej häller äta. De sakna
icke arbete därför, att ej nyttigt sådant
behöver utföras. Det fattas bostäder och
till dessa material; tusenden sakna
anständiga kläder och erforderliga bohag;
gruvor, skogar och jord fordrar bearbetning;
vägar behöva förbättras och anläggas.
Allt detta kan icke utföras därför att
penningar fattas. Så lyder termen.
Penningen, bytesmedlet i köpenskapen, är den
bestämmande faktorn bland
människorna. Det är underligt detta. Människor
vilja arbeta för att därigenom tillägna sig
rätten att leva, men hindras av penningens
makt. Bytesmedlet behärskar
människorna, icke tvärtom. Är det en gudomlig
ordning? Man har sagt så till de betungade
bland människorna. Dessa ha svarat
genom att sträva till en socialistisk ordning,
som betyder ett brytande av penningens
makt.
Säkerligen kan man anslå de
arbetslösas antal här i landet till bortåt 70,000,
och mångdubbelt fler äro till hälften eller
mer arbetslösa genom minskad arbetstid
inom nästan alla verksamheter. Detta
betyder att hundratusentals människor
nödgas leva under svältgränsen.
Arbetslöshet är en fara, en fiende, som
måste bekämpas. Så lyder lösen. Och
den skall i första hand bekämpas med
arbete. Staten och kommunerna skola vara
organen för bekämpandet. Och de ha sökt
att taga upp kampen. Men ack, penningar
fattas. Såväl staten som kommunerna få
bottenskrapa i kassorna och öka
pålagorna. Ingen nämnvärd arbetstillgång kan
beredas de arbetslösa. De flesta erhålla
en knapp penning till bröd, många
ingenting alls. Illa står landet rustat.
Förtänksamhet och sparsamhet för onda
dagar äro dygder, som med skäl skattas högt
i den personliga hushållningen. Ur landet
har rullat och rullar miljoner och åter
miljoner kronor för att tillfredsställa lyx och
fåfänga. Om försäkring mot arbetslöshet
har man endast talat, men icke handlat.
Staten har skyldighet att nu, då
arbetslöshetens fara tränger på, mera effektivt
än som sker söka bekämpa densamma.
Skall någon ha skulden för att
förtänksamheten varit ingen blir det staten. Den
arbetslöse, skattdragande och
kommunerna skola icke utsugas till det yttersta
under en så förtvivlad ekonomisk pressning
som den nu rådande. Men staten, det är
ju folket. Ja, visst. Men staten har
möjlighet att beskatta lyx, överflöd, nöjen och
fåfänga. Goda skatteobjekt.
Kommunerna sakna denna möjlighet. De måste
plåga ut kontant efter samma mått hos den
sparsamme som hos slösaren. Ett
ögonkast på den statistik, som med siffror
belyser mängden och värdet av de lyx- och
överflödsvaror, som införes hit till landet,
ger vid handen, att skatt på dessa varor
skulle betydligt öka statens möjlighet att
bekämpa arbetslösheten. Det skulle bli
lyxens och fåfängans rättvisa offer på
arbetslöshetens altare. Om den välklädda
damen vet, att de på benen dragna
silkesstrumporna betingat tio kronor i skatt för
arbetslöshetens bekämpande, skulle kanske
samvetets röst viska bifall till önskan om
ännu ett par centimeter kortare kjol. Och
vill hon icke bära dessa beskattade
silkesstrumpor så kan hon, genom att bära ett
par av inhemsk tillverkning, ändå
bekämpa arbetslösheten. Exemplet håller för
alla slag av lyxvaror.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
