- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XVIII. 1921 /
10

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Juni. 1921 - Sverges textilindustri i äldre tid. XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10 TEXTILARBETAREN Sverges textilindustri i äldre tid. XIV. Den år 1727 väckta frågan om införselförbud för vissa manufakturvaror upptogs av 1731 års riksdag på nytt. För att det viktiga beslutet ej skulle uppskjutas ytterligare genom regeringens tveksamhet och betänkligheter, företogo sig ständerna t. o. m. att själva söka utarbeta listorna å de varor, som borde förbjudas. Vid närmare undersökning fann man emellertid ärendet alltför vidlyftigt och invecklat, varför det blev nödvändigt att ånyo överlämna detsamma i regeringens händer, dock med uttrycklig begäran om snar behandling och verkställighet. Såväl rådet som ämbetsverken gjorde också sitt bästa för utfinnandet av en god lösning, men trots alla ansträngningar syntes ej enighet i frågan kunna uppnås. Stor villrådighet härskade sålunda om vilka varor som borde innefattas av förbudet, vartill kom en ännu viktigare omständighet, nämligen risken att genom detsamma framkalla särskilt Englands missnöje. När 1734 års riksdag sammanträdde, låg ärendet följ-akligèn alltjämt obefordrat. Otåligheten bland hantverkare och manufakturister var emellertid nu synnerligen stark. Ständerna bestormades sålunda med föreställningar om den inhemska varuproduktionens nödställda belägenhet på grund av bristande avsättning, varigenom själva moderverket Alingsås nu hotade att ruineras. Särskilt påyrkade hantverksskråna omedelbara åtgärder mot sådanan varor, som av dem kunde tillverkas i tillräcklig mängd, och det betonades, att absoluta införselförbud här vore den enda riktiga utvägen. På sekreta utskottets framställning beslöto också ständerna att gå de olika framställningarna till mötes. Inom sekreta utskottet uppgjordes följaktligen förteckningar å de varor, som skulle beläggas med förbud, varefter ärendet överlämnades till regeringen med begäran om omedelbar expedition. Nu fick ingen tvekan längre råda, utan förordning uppsattes att gälla från den 1 januari 1735. Dess publicering kom emellertid att fördröjas till långt fram på våren sagda år och skulle således få retroaktiv verkan, vilket uppenbarligen innebar en stor hänsynslöshet mot dem, som importerat varor utan kännedom om förbudet. Förfarandet framkallade också de starkaste klagomål, vilket åter medförde, att tiden för förordningens tillämpning måste framflyttas. Uppskovet skulle närmast sträcka sig till maj månads utgång, men förlängdes sedan ytterligare. Ifråga om femprocentsavgiften beslöto ständerna, att den fortfarande skulle utgå. Enligt den ursprungliga planen borde denna, allteftersom landets egen varutillverkning utvecklades, dels förhöjas, dels utvidgas till ett större antal varugrupper. I överensstämmelse härmed bestämdes nu, att avgiften skulle erläggas med 7 å 10 proc, å de varor, som kommo från östersjöhamnar ända t. o. m. Elbe, under det att densamma för andra importvaror bibehölls vid 5 proc, av värdet. Denna skillnad iakttogs av hänsyn till England, vars fiendskap man i möjligaste mån ville undvika alldenstund nämnda land var Sverges förnämsta avsättningsort för järn. Sistnämnda omständighet förmådde t. o. m. sekreta utskottet till det medgivandet, att om järnhanteringen till följd av femprocentsavgiften komme att utsättas för någon ögonskenlig fara, så finge densamma för de engelska varorna eftergivas. Inom borgerskapet höjdes nu liksom vid föregående riksdag protester mot den förhöjda tullen, och man gick så långt, att begäran framställdes om återbetalande till köpmännen av de utskylder, som de till följd av densamma fått vidkännas utöver den allmänna bevillningen. Därjämte borde Alingsås och andra understödda verk åläggas att visa, i vad stånd de befunno sig, vad säkerhet för bekomna lån de kunde lämna, samt vad fördel i allmänhet de trodde sig om att tillskynda riket. Deputationen för femprocentsavgiften gendrev borgarnas yrkande i skarpa ordalag, delvis under framhållande av skäl, som åberopats redan år 1731, varjämte den inhemska industrins stora behov av understöd starkt betonades. Då frågan sedan förekom hos stån

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:46:37 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1921/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free