Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Juni. 1921 - Sverges textilindustri i äldre tid. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
11
den, tillbakavisades också borgarnas
egennyttiga och föga tidsenliga begäran med
enstämmigt ogillande. Frånsett
införselförbudet och femprocentsavgiften vidtogo
1734 års ständer en del smärre mått och
steg till industrins befordran. Till följd
av yllefabrikanternas klagomål över
bristande tillgång på garn föreskrevs sålunda
att barnhusbarnen skulle sysselsättas med
yllespånad, varjämte nya spinnhus
inrättades i Göteborg och Åbo. För erhållande
av kunniga utländska arbetare beviljades
8,000 dir smt i årlig reshjälp åt sådana
samt befrielse i tio år från alla personliga
utskylder. Premier anslogos för införsel
av får, under förutsättning att desamma
voro avsedda för uppsättandet av
schäfe-rier, och från Öland och Gottland skulle
ull få säljas endast till svenska orter.
Av de många olika anstalter, som år
1734 och tidigare träffats till näringslivets
befrämjande, voro åtskilliga av den art,
att de nödvändigtvis måste råka i konflikt
med varandra. Sålunda kunde de stränga
överflödsförordningarna, varav den
senaste utkommit år 1731, icke gärna inverka
gynnsamt på den inhemska
vävnadsindu-strins utveckling, och grundsatsen inom
hithörande lagstiftning blev därför
alltmera den, att lyxvaror gärna finge brukas,
blott de framställts inom riket. Även
försöken att upprätta direkta
handelsförbindelser med avlägsnare länder ledde till
konsekvenser, som ej voro förenliga med
de inrikes manufakturernas intressen.
Särskilt medförde det år 1731
privilegierade Ostindiska kompaniets handel svåra
förvecklingar. De rika laddningar av
siden och andra kramvaror, som oberoende
av alla importförbud å dess skepp
tillfördes landet, ansågos nämligen försvåra
avsättningen av inhemska produkter, vilket
föranledde oupphörliga klagomål från
fabrikanterna. Dessa klagomål stillades väl
till någon del, sedan kompaniet förbundit
sig att till sidenfabrikanterna betala en
avgift på 4—10,000 daler smt för varje
resa samt att reexportera åtskilliga
siden-varor och utföra inhemska fabrikat, men
intressemotsatsen tog sig dock även i
fortsättningen uttryck vid flerfaldiga
tillfällen.1
1 Jfr J. Fr. Nyström: De Svenska Ostindiska
Kompanierna. Göteborg 1883.
De olika åtgärderna till
manufakturernas återupprättande på 1720-talet och
under förra hälften av 1730-talet blevo ej
utan resultat. Ett till 1738/1739 års
riksdag inlämnat memorial av sedermera
manufakturkommissarie Eric Salander
lämnar detaljerade upplysningar om de vid
1737 års utgång befintliga
textilmanufakturerna. 2 Yllefabrikanterna inklusive
strump- och tröj fabriker uppgingo
sålunda till ett antal av 22, av vilka de
förnämsta voro i Alingsås manufakturverk,
Barnängens klädesfabrik i Stockholm,
Norrköpings klädesfabrik, Johan och
Nic-las Paulis manufakturi för yllestrumpor,
stö vletter, mössor, tröjor etc. i Stockholm
samt Malmö och Göteborgs
klädesmanu-fakturier, varjämte fakturisten Lenhard
Pinckhardt idkade en ansenlig tillverkning
av klädesbojer och andra yllevaror åt
kläd-makareämbetet i Stockholm. Linne-,
bul-dans- och segelduksfabrikerna voro sex
till antalet, varibland fabriken å
barnhuset i Stockholm, handelsmännen Sjöbergs
och Bångs segelduksfabrik och Flors
lin-nemanufakturi ägde största
tillverkningen. Två kattuntryckerier funnos, det
ena och ojämförligt största i Stockholm,
det andra i Göteborg. Tre mera betydande
sidenfabriker, alla i Stockholm,
namngivas, men dessutom funnos en del mindre
silkesrederier, liksom även sidenvävnader
i någon mån framställdes vid ett par
yllefabriker. År 1737 hade slutligen
handelsmannen Elias Brandels med
intressenter påbörjat tillverkning av bomullstyg
eller s. k. parkum. Förarbetningen av
bomull var inom landet jämförelsevis ny
och okänd. Densamma synes ha upptagits
vid Alingsås år 1733 samt blev nu i
samband med upprättande av direkta
handelsförbindelser med Levanten och den
därigenom underlättade tillgången till råvara
mera uppmärksammad.3
Salanders memorial innehåller även av
industriidkarna meddelade uppgifter
angående bruttovärdet av deras
tillverkningar under de tre åren 1735/1737.
Inräknat tröj- och strumpvävare- samt
färgeri-societeternas produktion av trikåvaror och
lärft, värderad till 267,440 daler kmt,
upp
2 1738—1739 ärs acter: mem. 85. R. A.
3 1738—1739 års acter: mem. av Olof Ekerman
och Olof Hamrén ang. Spinnerier. R. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
