T E X T1L A R B E T A R E N 17 Textilarbetare — aktieägare. Även inom textilindustrin i England söker man ”stöttor” för den kapitalistiska produktionsordningen och ”avledare” för det proletära missnöjet. Man upprättar s. k. driftråd (Whitleyråden, som det engelska namnet lyder) och därmed skenbart tillförsäkrar arbetarna inflytande på fabrikernas verksamhet. Man tror sig härigenom kunna förhindra arbetskon-flikter. Ett nytt led i strävandena att minska gnisslet i friktionen mellan arbetsavkom-stens besittare och arbetets utövare är att ekonomiskt intressera arbetarna i de företag, vilka köpt deras arbetskraft. Lancashires Förenade bomullsspinnerier har utarbetat en plan, vilken går ut på att göra arbetarna vid dessa spinnerier till aktieägare i de av sammanslutningen kontrollerade fabrikerna. Denna sammanslutning, som har högsta ledningen av 15 bomullsspinnerier och andra liknande fabriker, sysselsätter över 15,000 arbetare. Projektet avser att sätta varje i sammanslutningens tjänst sysselsatt arbetare i stånd att sätta in sina besparingar i ett lån, som utbjudes mot en årlig ränta av 5 proc. Om sammanslutningens årliga utdelning överstiger 5 proc, få även arbetarnas lån del i ökningen, förutsatt att det insatts i företaget minst ett år tidigare. Utdelningen på de inlånade pengarna skall vara lika hög som utdelningen på aktierna. Varje vecka kunna arbetarna anteckna sig för inlån och varje långivare erhåller en kontrabok. Om långivaren upphör att arbeta vid Förenade bomullsspinnerierna, erhåller han tillbaka det inbetalda kapitalet med 5 procents ränta till uttag-ningsdaton. Har arbetaren ifråga varit anställd i sammanslutningen i tio år eller däröver kan det insatta kapitalet få kvarstå i företaget på förutvarande villkor, varigenom arbetaren bibehåller sin ställning som ”aktieägare med prioritetsrätt”. Strejkande aktieägare med prioritetsrätt torde vara en styggelse för gud. Läs i första hand arbetarnas egna tidningar! Den sista slavmarknaden. För någon tid sedan besatte de franska trupperna Ouezzan i Marocko. Ouezzan är — så berätta bröderna Jérome och Jean Tharaud, vilka båda äro sekreterare hos generalguvernören över Marocko, general Lyantey — även i Afrika någonting märkligt. Framför allt är det ett religiöst furstendöme, som visserligen teoretiskt står under sultanens överhöghet men i själva verket är oavhängigt. Under sjuttonde århundradet slogo sig ättlingar av profeten ned här. Ouezzan blev centrum för ett jättestort brödraskap, till vilket tusentals marockaner slutit sig. Varje år komma en mängd rättrogna hit på pilgrimsfärd, från alla trakter av Marocko strömma fromma gåvor hit. Varje ny sultan, som tillträder regeringen beger sig strax efter tronbestigningen med pomp och ståt till Ouezzan för att få sheriffens välsignelse. Här är också en tillflyktsort för alla, som frukta förföljelser. Mången sultan har försökt att bryta det religiösa överhuvudets auktoritet, som fördunklade hans. Men fruktan och känslan av vördnad för det heliga stället hejdade när allt kom omkring alla dylika försök. På senaste tiden har denna trakt varit medelpunkten för den anti-franska agitationen. Men framför allt kommer det att vara den sista plats i Marocko, där de gamla inhemska sekterna levat kvar i fullständig oberördhet. Liksom förr i alla Moghrebs städer har man helt öppet bedrivit slavhandel här. Den gamle marockanen, som begav sig hit på sin pilgrimsfärd, kunde vid sin återfärd jämte sheriffens välsignelse även föra med sig hem en manlig eller kvinnlig tjänare. Helt säkert kommer europeernas ankomst att här som överallt annorstädes om icke undertrycka så dock störa denna för Islam säregna handel. Slavarna i Marocko äro alltjämt mycket talrika. De skänka åt livet i detta land den antika prägel, som utgör dess största charm. Visserligen föra karavanerna från Sudan sedan lång tid tillbaka icke längre med sig stora svarta skaror till marknaderna, varifrån de sedan spredos till det inre av landet, men lyckligtvis förökas negrerna flitigt i de marockanska husen, så att de europeiska lagarnas stränghet har hittills icke gjort sig alltför kännbar. Men snart komma idéerna om den mänskliga individens fri- och rättigheter att finna vägen även till varje aldrig så enkelt sinne. De européer, som beklaga att denna antika form av civilisation är hotad av eller kanske dömd till ett snart försvinnande, göra icke detta av kärlek till det pittoreska. Men den, som länge uppehållit sig i Marocko, känner till slavarnas levnadsvillkor,