Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Juni. 1921 - Textilarbetare — aktieägare - Den sista slavmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T E X T1L A R B E T A R E N
17
Textilarbetare — aktieägare.
Även inom textilindustrin i England
söker man ”stöttor” för den kapitalistiska
produktionsordningen och ”avledare” för
det proletära missnöjet. Man upprättar
s. k. driftråd (Whitleyråden, som det
engelska namnet lyder) och därmed
skenbart tillförsäkrar arbetarna inflytande på
fabrikernas verksamhet. Man tror sig
härigenom kunna förhindra
arbetskon-flikter.
Ett nytt led i strävandena att minska
gnisslet i friktionen mellan
arbetsavkom-stens besittare och arbetets utövare är att
ekonomiskt intressera arbetarna i de
företag, vilka köpt deras arbetskraft.
Lancashires Förenade
bomullsspinnerier har utarbetat en plan, vilken går ut
på att göra arbetarna vid dessa
spinnerier till aktieägare i de av
sammanslutningen kontrollerade fabrikerna. Denna
sammanslutning, som har högsta ledningen av
15 bomullsspinnerier och andra liknande
fabriker, sysselsätter över 15,000 arbetare.
Projektet avser att sätta varje i
sammanslutningens tjänst sysselsatt arbetare i
stånd att sätta in sina besparingar i ett
lån, som utbjudes mot en årlig ränta av
5 proc.
Om sammanslutningens årliga
utdelning överstiger 5 proc, få även arbetarnas
lån del i ökningen, förutsatt att det insatts
i företaget minst ett år tidigare.
Utdelningen på de inlånade pengarna skall vara
lika hög som utdelningen på aktierna.
Varje vecka kunna arbetarna
anteckna sig för inlån och varje långivare
erhåller en kontrabok. Om långivaren upphör
att arbeta vid Förenade
bomullsspinnerierna, erhåller han tillbaka det inbetalda
kapitalet med 5 procents ränta till
uttag-ningsdaton. Har arbetaren ifråga varit
anställd i sammanslutningen i tio år eller
däröver kan det insatta kapitalet få
kvarstå i företaget på förutvarande villkor,
varigenom arbetaren bibehåller sin
ställning som ”aktieägare med prioritetsrätt”.
Strejkande aktieägare med
prioritetsrätt torde vara en styggelse för gud.
Läs i första hand arbetarnas
egna tidningar!
Den sista slavmarknaden.
För någon tid sedan besatte de franska
trupperna Ouezzan i Marocko. Ouezzan är — så
berätta bröderna Jérome och Jean Tharaud, vilka
båda äro sekreterare hos generalguvernören över
Marocko, general Lyantey — även i Afrika
någonting märkligt. Framför allt är det ett religiöst
furstendöme, som visserligen teoretiskt står
under sultanens överhöghet men i själva verket är
oavhängigt. Under sjuttonde århundradet slogo sig
ättlingar av profeten ned här. Ouezzan blev
centrum för ett jättestort brödraskap, till vilket
tusentals marockaner slutit sig. Varje år komma
en mängd rättrogna hit på pilgrimsfärd, från alla
trakter av Marocko strömma fromma gåvor hit.
Varje ny sultan, som tillträder regeringen beger
sig strax efter tronbestigningen med pomp och
ståt till Ouezzan för att få sheriffens välsignelse.
Här är också en tillflyktsort för alla, som frukta
förföljelser. Mången sultan har försökt att bryta
det religiösa överhuvudets auktoritet, som
fördunklade hans. Men fruktan och känslan av
vördnad för det heliga stället hejdade när allt kom
omkring alla dylika försök.
På senaste tiden har denna trakt varit
medelpunkten för den anti-franska agitationen. Men
framför allt kommer det att vara den sista plats
i Marocko, där de gamla inhemska sekterna levat
kvar i fullständig oberördhet. Liksom förr i alla
Moghrebs städer har man helt öppet bedrivit
slavhandel här. Den gamle marockanen, som begav
sig hit på sin pilgrimsfärd, kunde vid sin återfärd
jämte sheriffens välsignelse även föra med sig hem
en manlig eller kvinnlig tjänare. Helt säkert
kommer europeernas ankomst att här som
överallt annorstädes om icke undertrycka så dock störa
denna för Islam säregna handel.
Slavarna i Marocko äro alltjämt mycket
talrika. De skänka åt livet i detta land den antika
prägel, som utgör dess största charm. Visserligen
föra karavanerna från Sudan sedan lång tid
tillbaka icke längre med sig stora svarta skaror till
marknaderna, varifrån de sedan spredos till det
inre av landet, men lyckligtvis förökas negrerna
flitigt i de marockanska husen, så att de
europeiska lagarnas stränghet har hittills icke gjort sig
alltför kännbar. Men snart komma idéerna om
den mänskliga individens fri- och rättigheter att
finna vägen även till varje aldrig så enkelt sinne.
De européer, som beklaga att denna antika form
av civilisation är hotad av eller kanske dömd till
ett snart försvinnande, göra icke detta av kärlek
till det pittoreska. Men den, som länge uppehållit
sig i Marocko, känner till slavarnas levnadsvillkor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
