18 TEXTILARBETAREN och vid en jämförelse med de infödda proletärerna tvekar han icke, vilka han skall föredraga. En slav är för oss ett stackars mänskligt kreatur, som frän sin födelse till sin död tvingas att utföra det härdaste arbete. Men denna uppfattning har aldrig varit det museimanska samhällets. Det är européerna, som infört den i sina plantager och kolonier. De ha behandlat de svarta som galérfångar — Islam har däremot aldrig be-gätt en sä barbarisk, handling. Träder man in i ett hus, som tillhör nägon av storheterna i Marrakech eller Fez, så ser man fem eller sex, mången gång tjugu till trettio svartin-gar, vilka med en silverring i vänstra örat och mycket renligt klädda sitta eller ligga på mattor framför dörren. Och ofta skratta de och se mycket förnöjda ut. ünder hela långa dagen ha de så gott som ingenting annat att göra än att följa besökare genom de långa korridorerna, genom gårdar och trädgårdar eller att springande åtfölja sin herre, när denne rider ut på sin mulåsna. Det finns svarta slavar, vilkas enda sysselsättning är att bevaka en minarets torn för att övertyga sig om, att ingen där uppifrån kastar en indiskret blick ned i den lilla trädgården. Och dock skulle det aldrig falla någon in att stiga upp i detta torn med undantag av den gamle muezin, som för övrigt var blind. Inne i huset möter man över allt slavar, som driva omkring. Blir man till sist mottagen av husets herre, så vidtager genast tjänarnas defile-ring för téceremonlerna. Den ene kokar upp vatten, den andre blåser på kolen, en tredje ställer fram koppar, en fjärde skakar mynta, socker och té i tékannan, en gör i ordning det fat, vari man skall skölja sina händer, en häller några droppar parfymerat vatten däri, och sedan följa de i muss-lin och sidenfoulard klädda negresserna, vilka sätta fram alla upptänkliga slag av konfekt. Bland så många tjänare är vars och ens arbete reducerat till sä gott som ingenting. Och ännu en sak: Denna talrika tjänarskara stiftar, när allt kommer omkring, så att säga lagen i huset. En marockan sade nämligen en gäng: ”Det är nödvändigt att husets herre är god mot sina slavar, eljest skulle de döda honom”. Ullmeleraren som var kvinna. Den 1 juli är 1753 uttogs — berättar A. G—t i St.-T. — lysning mellan ullmeleraren Hans Petter Rütter och pigan Christina Boman, enligt vad Katarina församlings lysnings- och vigselbok för sag da år har att berätta. Vittnen till den remarkabla händelsen voro kommissarien hr Eric Sel-lander och klädmakaregesällen Thomas Kettnis. Brudgummen, som tillhörde den romersk-katolska kyrkan, lämnade en skriftlig förbindelse att låta de eventuellt blivande barnen uppfostras i den lutherska läran. Den 29 juli samma år vigdes paret av adjunkten Martin i Katarina församling. På det ställe i lysnings- och vigselboken, där dessa fakta inregistrerats, finnes en märklig anteckning gjord av vigselförrättaren och slutande med en hänvisning till Katarina församlings likbok för år 1767, där samma adjunkt Martin utförligt berättar den kostliga historia, som är förknippad med detta äktenskap. Rütter synes ha varit av tysk börd, vid ingåendet av sitt äktenskap var brudgummen 29 år gammal, men såg antagligen betydligt yngre ut, och hans sydländska drag torde ha varit nog så bedårande för de mångtaliga damer, som vid denna tid gingo ut och in genom den stora porten till Barnängens spinnerifabrik och som i stilla lördagsnätter läto ro sig ut på Hammarbysjöns romantiskt speglande vatten. Den unge Rütter kom antagligen dit som fullärd ullmelerare —■ ett yrke, som i Tyskland även sysselsatte kvinnor —• fick plats vid Barnängsfabriken, som bland sin manliga personal räknade en stor mängd tyskar och tyckes ha varit en särdeles skötsam och framförallt en mycket ekonomisk anlagd ung man. Ty dä han bland sina många beundrarinnor utvalde sin Christina till hustru var det huvudsakligen hennes arbetsförtjänster som avgjorde detta val. Hon benämnes visserligen ”piga” i lysningsboken, men det är att förmoda att även hon var anställd vid Barnängsfabriken. Allt tycktes också gå bra till en tid, fast nog tyckte den unga frun att hon fått en i vissa hänseenden besynnerlig man till sällskap genom livet. Att hari redan som fästman uppförde sig helt olik andra unga män, hade väckt hennes uppmärksamhet, men då detta hans uppförande ej häller undergick nägon förändring efter giftermålet, blev frun misstänksam och började spionera på sin kallsinnige äkta hälft. Med resultat att hon en vacker dag upptäckte sig vara gift med — en kvinna. Om det som följde på denna upptäckt förmäler adjunkt Martin en del av nog så märklig art. Han säger, att den bedrägliga kvinnan nu tog till bönboken, bad sin bedragna fru om förlåtelse och började ivrigt bedja henne att icke för någon människa förråda deras hemlighet. Hon slutade med att föreslå Christina Boman att de utan vidare skulle fortsätta det påbörjade äktenskapet, fram