Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Juni. 1921 - Den sista slavmarknaden - Ullmeleraren som var kvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEXTILARBETAREN
och vid en jämförelse med de infödda
proletärerna tvekar han icke, vilka han skall föredraga.
En slav är för oss ett stackars mänskligt
kreatur, som frän sin födelse till sin död tvingas att
utföra det härdaste arbete. Men denna
uppfattning har aldrig varit det museimanska
samhällets. Det är européerna, som infört den i sina
plantager och kolonier. De ha behandlat de svarta
som galérfångar — Islam har däremot aldrig
be-gätt en sä barbarisk, handling.
Träder man in i ett hus, som tillhör nägon av
storheterna i Marrakech eller Fez, så ser man fem
eller sex, mången gång tjugu till trettio
svartin-gar, vilka med en silverring i vänstra örat och
mycket renligt klädda sitta eller ligga på mattor
framför dörren. Och ofta skratta de och se
mycket förnöjda ut. ünder hela långa dagen ha de så
gott som ingenting annat att göra än att följa
besökare genom de långa korridorerna, genom gårdar
och trädgårdar eller att springande åtfölja sin
herre, när denne rider ut på sin mulåsna. Det
finns svarta slavar, vilkas enda sysselsättning är
att bevaka en minarets torn för att övertyga sig
om, att ingen där uppifrån kastar en indiskret
blick ned i den lilla trädgården. Och dock skulle
det aldrig falla någon in att stiga upp i detta
torn med undantag av den gamle muezin, som för
övrigt var blind.
Inne i huset möter man över allt slavar, som
driva omkring. Blir man till sist mottagen av
husets herre, så vidtager genast tjänarnas
defile-ring för téceremonlerna. Den ene kokar upp
vatten, den andre blåser på kolen, en tredje ställer
fram koppar, en fjärde skakar mynta, socker och
té i tékannan, en gör i ordning det fat, vari man
skall skölja sina händer, en häller några droppar
parfymerat vatten däri, och sedan följa de i
muss-lin och sidenfoulard klädda negresserna, vilka
sätta fram alla upptänkliga slag av konfekt. Bland
så många tjänare är vars och ens arbete
reducerat till sä gott som ingenting. Och ännu en sak:
Denna talrika tjänarskara stiftar, när allt
kommer omkring, så att säga lagen i huset. En
marockan sade nämligen en gäng: ”Det är
nödvändigt att husets herre är god mot sina slavar, eljest
skulle de döda honom”.
Ullmeleraren som var
kvinna.
Den 1 juli är 1753 uttogs — berättar A. G—t i
St.-T. — lysning mellan ullmeleraren Hans Petter
Rütter och pigan Christina Boman, enligt vad
Katarina församlings lysnings- och vigselbok för
sag
da år har att berätta. Vittnen till den
remarkabla händelsen voro kommissarien hr Eric
Sel-lander och klädmakaregesällen Thomas Kettnis.
Brudgummen, som tillhörde den romersk-katolska
kyrkan, lämnade en skriftlig förbindelse att låta
de eventuellt blivande barnen uppfostras i den
lutherska läran. Den 29 juli samma år vigdes
paret av adjunkten Martin i Katarina församling.
På det ställe i lysnings- och vigselboken, där
dessa fakta inregistrerats, finnes en märklig
anteckning gjord av vigselförrättaren och slutande
med en hänvisning till Katarina församlings
likbok för år 1767, där samma adjunkt Martin
utförligt berättar den kostliga historia, som är
förknippad med detta äktenskap.
Rütter synes ha varit av tysk börd, vid
ingåendet av sitt äktenskap var brudgummen 29 år
gammal, men såg antagligen betydligt yngre ut, och
hans sydländska drag torde ha varit nog så
bedårande för de mångtaliga damer, som vid denna
tid gingo ut och in genom den stora porten till
Barnängens spinnerifabrik och som i stilla
lördagsnätter läto ro sig ut på Hammarbysjöns
romantiskt speglande vatten. Den unge Rütter kom
antagligen dit som fullärd ullmelerare —■ ett yrke,
som i Tyskland även sysselsatte kvinnor —• fick
plats vid Barnängsfabriken, som bland sin
manliga personal räknade en stor mängd tyskar och
tyckes ha varit en särdeles skötsam och
framförallt en mycket ekonomisk anlagd ung man. Ty
dä han bland sina många beundrarinnor utvalde
sin Christina till hustru var det huvudsakligen
hennes arbetsförtjänster som avgjorde detta val.
Hon benämnes visserligen ”piga” i lysningsboken,
men det är att förmoda att även hon var anställd
vid Barnängsfabriken.
Allt tycktes också gå bra till en tid, fast nog
tyckte den unga frun att hon fått en i vissa
hänseenden besynnerlig man till sällskap genom livet.
Att hari redan som fästman uppförde sig helt olik
andra unga män, hade väckt hennes
uppmärksamhet, men då detta hans uppförande ej häller
undergick nägon förändring efter giftermålet, blev
frun misstänksam och började spionera på sin
kallsinnige äkta hälft.
Med resultat att hon en vacker dag upptäckte
sig vara gift med — en kvinna.
Om det som följde på denna upptäckt förmäler
adjunkt Martin en del av nog så märklig art. Han
säger, att den bedrägliga kvinnan nu tog till
bönboken, bad sin bedragna fru om förlåtelse och
började ivrigt bedja henne att icke för någon
människa förråda deras hemlighet. Hon slutade med
att föreslå Christina Boman att de utan vidare
skulle fortsätta det påbörjade äktenskapet,
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
