24 TE XTILARBE T AREN väpnad styrka från Pechlins regemente inryckte i staden. Höppener reste genast ned till sina skydds-lingar i Jönköping. Han var försedd med fullmakter från hela faktoriet. Men vederbörande hade gjort tydliga anstalter för att röja honom ur vägen. Tvenne jägare av greve Ehrensvärds frikår voro köpta och lågo i försåt vid Grenna med laddade pistoler för att göra processen kort. Tiden var bestämd, men Höppeners dräng söp sig full, så att H.. måste ligga över ett helt dygn i Nyköping. När Höppener ankom till Jönköping ett dygn senare än bestämt var, sä blev det allmänt upplopp bland folket, säger hans minnestecknare, för att få se den beryktade mannen, som vågat sätta sig i ansvar för smedernas ”myteri”. Och sedan han två gånger varit i förhör i slottsrätten, kommo två rådmän från magistraten för att underrätta honom om att de två beväpnade jägarna, som fått pistolerna av rustmästare Björkman vid arsenalen, tills vidare blivit insatta i fängelse. Rådet ville emellertid ha Höppener arresterad på Jönköpings slott såsom en politiskt farlig person i avseende å regeringen; men konung Adolf Fredrik rev själv sönder expeditionen med utlå-telsen: ”Nu är det mans expedierat”, och den gången vågade man ej begagna stämpeln med konungens namn. Undersökningen varunder Höppener hade att tala i över 800 arbetares svaromål, varade i 4 månaders tid och slöt med att ingen enda av arbetarna kunde befinnas saker till myteri, men överdirektören Ehrenpreuss överbevisades om att na plundrat och hart när ruinerat allt faktorifolket under beskydd av landshövdingen och krigskollegium. Smederna fingo 75,000 riksdaler silvermynts ersättning och sina privilegier ostörda. Om Höppener fick någon pekuniär ersättning för sin utomordentliga bragd förmäles icke, men sannolikt nöjde han sig med blotta medvetandet att ha begått en god handling. Denne man från adelsväldets maktdagar, som hängivet och uppoffrande tog sig an de förtrycktas sak, var icke en man av höga relationer och stor förmögenhet eller framskjuten ställning, men han skapade sig genom sin skarpa och fruktade penna, sitt snille och sitt mod och sitt glödande hat mot våld och väld en betydelsefull position i sin tids historia. Denna framställning av Höppener är alltigenom sympatisk, och den stämmer med vissa andra uttalanden, såsom C. F. Ridderstads och Birger Schöldströms, vilka båda prisa honom för varm frihetskärlek och ett dödsföraktande mod, som drev honom att med ”värjan i hand skydda först sitt fosterlands statshemligheter och sedan sitt eget liv” och att ”vid blodsriksdagen 1756 säga riksens ständers mäktiga kommission mitt i synen att människors liv ej äro lika med flugors”.. — Från andra håll framställes han inte så förmånligt: han tycks ha varit en processmakare även för egen del, ständigt i bråk med sina släktingar i arvsfrågor, han var ytterst häftig i sitt skrivsätt och därför oupphörligt åtalad, och hans ställning till Gustaf III synes ha varit än skyddslingens, än opponentens — kanske beroende på den stora förändring kungen undergick. Det erkännes dock att han konsekvent förfäktade en demokratisk åskådning, hävdade bondeståndets betydelse som samhällets kärna och förblev en varm vän av tryckfriheten liksom av frihetstidens författning. Arbetslösheten och studiecirklarna. Av Harry Blomberg. Den som har tillfälle att dag för dag följa den stegrade arbetslösheten i ett stort industrisamhälle erfar icke oblandat glada känslor, inför arbetareungdomens tillvaratagande av den plötsliga ledigheten, även om man är mycket litet romantiker och således icke ger sig hän åt illusionen att alla tusentalen unga män och kvinnor skulle skynda att med glupsk aptit kasta sig över böcker och andra kunskapskällor, känner man till sin bekläm-ning, att de som verkligen söka tillvarataga tiden äro så försvinnande få. Och även om man av erfarenhet förstår, att de, som år efter år utföra samma enahanda grepp och rörelser i ett verk eller en verkstad, vid ett arbetslöshetstillfälle känner behov av att pusta ut, så är det långt därifrån och till urskuldande av detta drivande på gator och hängande på alla möjliga och oftast synnerligen litet givande förströelselokaler. Om man inte med vett och vilja försöker stoppa huvudet i sanden och strutslikt blunda för verkligheten, får man ett förfärande intryck av likgiltighet och apati inför de möjligheter till förkovring av kunskaper, som under denna tid för-spilles. Därmed är visst icke sagt att icke en elit energiska och vakna ungdomar i dessa dagar utför ett beundransvärt arbete både ifråga om att skaffa sig själva ökade