TEXTIL ARBE TAREN 49 jan kunde göras med blott 20—40 fabriker med vardera % tunna guld i förlags-kapital, fann Hamrén, att totalbehållningen av manufakturerna under förutsättning av driftkapitalets successiva ökande skulle på 59 år belöpa sig till den ståtliga summan av 4,568 tunnor guld. I en senare skrift föreslog författaren, att fabrikerna skulle utplanteras i landet efter varje orts särskilda förutsättningar och råvaruproduktion, varjämte nödvändigheten och nyttan av publikt understöd, även med risk att det ej skulle kunna återbetalas, framhävdes. Hamrén riktade den nationalekonomiska litteraturen även med en översättning från tyskan, innehållande en utförlig framställning av de gängse mer-kantilistiska åsikterna samt de åtgärder, som staten eller ”regenten” borde vidtaga för att ”göra sig sielf stor och mäktig och sina undersåtare lyckelige”.1 Första förutsättningen för ett lands storhet vore en talrik befolkning med tillräcklig näring, ty därförutan kunde icke landet uppodlas och förbättras, nyttiga hantverk behörigen drivas, in- och utländsk handel utbredas, konster och vetenskaper tillbörligen utövas eller riket vid krigstid sättas i betryggande försvarstillstånd. Landets näringsmedel bestode dels i dess naturliga produkter och deras bearbetning med därav härflytande arbetslön, dels i upparbetning av främmande råvaror samt den slutliga försäljningen av de olika tillverkningarna. Allt vad ett land självt kunde fram-alstra och förarbeta, borde helt och hållet förbjudas till införsel, även om den utländska varan såväl till godhet som pris ställde sig några procent fördelaktigare. I motsatt fall erhölle nämligen arbetaren varken tillräckligt arbete eller förtjänst, lantmannen finge dålig avsättning för sin ull och andra råvaror, och landets handelsbalans försämrades. Därest fullständigt införselförbud av en eller annan orsak ej syntes tillrådligt, hade man att tillgripa tullförhöjning, stämpelpenningar o. d. Den främmande varuimporten kunde kraftigt motverkas därigenom, att regenten läte bekläda sina lakejer och betjänter samt krigsfolket med inhemska fabrikat, sam 1 Grund-Rltning till Första-Konsten, hvar efter En Regent kan göra sig Sielv stor och mäktig, och sina undersåtare lyckelige. Stockholm 1738. tidigt som gemene man i riket strängt till-hölles att använda sådana. Med manufakturernas tillväxt och utveckling borde påbud i berörda syfte även utfärdas för bor-gerskapet och adeln. Av synnerlig vikt för fabrikernas och lantbrukets gemensamma upphjälpande vore jämväl anskaffandet av goda förläggare, vilka i likhet med skickliga hantverkare finge förmås att inflytta från andra länder, om så befunnes nödigt. Utförsel av såväl råull som garn borde, sedan manufakturerna vunnit tillräcklig stadga, fullständigt förbjudas till förhindrande av förädlingslö-nens förlust. Manufakturerna krävde även frigörelse från alla inskränkningar i form av monopol och skrå, vare sig det gällde tillverkning eller handel. Två förbundsdistrikt bildade. Svenska textilarbetareförbundet antog vid sin 9 :de ordinarie kongress i Malmö den 22—25 augusti innevarande år ett av förbundsstyrelsen förelagt förslag om indelandet av förbundets verksamhetsområde i fem distrikt med benämningen Norrköpings-, Borås-, Göteborgs-, Södra och Norra distriktet, med uppgift att underlätta förbundets organisations-, agitations-och upplysningsverksamhet. Kongressen antog även av förbundsstyrelsen upprättat förslag till distriktsstadgar. Den 23 sistlidne oktober voro, på kallelse av samorganisationernas styrelser i Borås och Kinna, ombud för avdelningarna i Boråsdistriktet samlade till konferens i Kinna och beslöto därunder bilda nämnda distrikt och organisera detsamma i enlighet med de av kongressen antagna stadgarna. Närvarande voro 40 ombud för 19 för-bundsavdelningar, representerande sammanlagt 3,123 medlemmar, fördelade på följande 11 orter: Borås, Dalsjöfors, Fritsla, Jönköping, Kinna, Rydahl, Rydboholm, Skene, Svenljunga, Uddebo och Viskafors. Som förbundets representant var förtroendeman Janzén närvarande och som representanter för Samorganisatio-nen i Borås ombudsman Weijmer och hr Carl Sabel.