- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XIX. 1922 /
39

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Nov. 1922 - Driften inom textilindustrin i det närmaste normal - Ledare och uppviglare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEXTILARBET AREN

39

medlemmar cirka 5 % arbetslösa och
arbetstiden var i genomsnitt 47 timmar pr
vecka. I slutet av oktober i år var
arbetslösheten ännu mindre och omfattade då
endast manliga arbetare medan brist på
kvinnlig arbetskraft förefanns.

Importen av textilvaror, särskilt
fär-digsydda kläder, har under första
halvåret innevarande år varit relativt stor.
Sålunda visa viktimportsiffrorna för kläder
av yllevävnad 116 % och siffrorna för
kläder av bomullsvävnad 71 % ökning för
innevarande års två första kvartal,
jämfört med samma period 1921. En av
landets största konfektionsfirmor har
meddelat, att endast en koncern, innehavare
av fem detaljaffärer för damkonfektion,
under första halvåret i år avyttrade 32,000
plagg, av vilka endast 4,000 voro av svensk
tillverkning. Landets konfektionsindustri
har förut varit den inhemska
textilindustrins största kunder.

Hur driftmöjligheterna inom
textilindustrin komma att ställa sig under nästa
år är givetvis svårt att förutsäga, men
osannolikt är det icke att de bliva lika
goda som innevarande år, särskilt som
arbetslösheten väl skall bliva mindre under
det kommande året och varigenom ökad
köpkraft uppstår.

Ledare och uppviglare.

Arbetarnas förtroendemän, deras
organisationers funktionärer, ha det hett
mellan tvenne eldar. Å ena sidan
fördömas de av det borgerliga samhället som
uppviglare utan vilka arbetsgivarna skulle
leva i fred och sämja med sina arbetare.
Å andra sidan klandras de av arbetarna
för moderatism och opålitlighet. De
godtaga hällre förlikning än strid, de mana
till lugn och besinning och hämma på alla
sätt proletariatets revolutionära
kraftutveckling.

Den förstnämnda av dessa ”eldar” är
icke så het numera. Uppfattningen av

? klasskampen som en konstprodukt av
uppviglare, icke en naturlig frukt av
klassmotsatserna, tillhör en svunnen tid och
lever kvar endast som ett rudiment i
outvecklade hjärnor. Den andra ”elden”
däremot, kritiken från de egna
kommit-tenterna, kan vara brinnande nog och
synes knappast avtaga med tiden. Det kan
då vara av intresse att närmare analysera
denna kritik och dess förutsättningar.
Till vilket resultat man än kommer vid en
objektiv granskning, bör en sådan vara
av värde — som allt sanningssökande är
— även om man därefter skulle nödgas
jämka på sin förutvarande uppfattning.

Vi bortse nu från den ”kritik”, som
opponerar mot allt vad en
fackföreningsledare säger, av det enkla skälet att han
är fackföreningsledare. Den sortens
opposition finns i ganska stor utsträckning,
men den är näppeligen värd att syssla med.
Vi hålla oss till den, som rör sig med
sakskäl.

Snart nog skola vi då finna, att den
har sin upprinnelse i den eviga konflikten
mellan teori och praktik, och att den
mindre gäller målet för våra strävanden än
medlen att nå detsamma — kort sagt
taktiken. Kritiken är ett mätande av
gärningarna med teoriernas måttstock —
men också omvänt i ett värdesättande av
teorierna i belysning av de resultat, som
vunnits, när de omsatts i handling.

Komna till denna punkt måste vi ägna
de två lägrens män en smula
uppmärksamhet. Vi följa då en tysk facktidnings
framställning.

Teoretikerna äro så gott som
undantagslöst pennans män, som mestadels
åtnjutit akademisk bildning; praktikerna
(och till dessa räknas i främsta rummet
fackföreningsledarna) äro enkla arbetare,
som prövat livets möda och hårdhet —
män, utgångna ur proletariatet. Det mått
av vetande, som de äga, ha de mödosamt
förskaffat sig genom självstudier.
Teoretikern sitter vanligen i sin ensamma
kammare, ivrigt studerande sina böcker
och med noga aktgivande på den där av
skilda författare angivna taktiken, och
bevisar sedan i väl avmätta och
avrundade satser, att med användning
av denna taktik och med ledning av den
av honom framställda, välgrundade
teo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:06:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1922/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free