Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Nov. 1922 - Individen och massan - Att icke betala sin kontingent - Industriförbundsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
45
detta personligt kända ansvar blir rörelsen ett
gungfly, som ingen törs bygga på. I stället för
att representera en upplyst, målmedveten massa
blir fackföreningsrörelsen en massrörelse, där
lidelserna och ej förståndet fälla utslaget.
Felet med massrörelserna, det som alltid utgjort
dess svaghet, trots styrkan i antal, är att individen
har så lätt att gömma sig i massan och avlasta
sitt personliga ansvar pä denna. Medan massans
enheter på detta sätt leka kurra gömma bakom
varandras ryggar och ingen som individ vill eller
kan ta ställning, förlorar massan den styrka, som
det individuellt kända ansvaret eljest skulle gett
den. Den blir då knappast farlig för det
bestående; på sin höjd kan den oroa, men aldrig
allvarligt hota kapitalistsamhällets bestånd.
Vilja vi inom vår fackliga massrörelse vinna
en mot anslutningen svarande styrka, då måste
denna individuella fostran tränga djupt ned. Ju
djupare dess bättre, ty även om en skolad och
upplyst massa ej kan undgå att begå misstag, så
reagerar dess sunda instinkt mot ett sådant sätt att
missgreppen ej bli annat än episoder, varav man
lär sig större försiktighet till nästa gång.
Den oupplysta massan isolerar sina misstag
och hemfaller på nytt till .sådana misstag vid
första bästa tillfälle. Denna brist på personligt
ansvar omöjliggör ett metodiskt arbete. Det är
sådana massor, som avfatta revolutionära
resolutioner och gärna vid alla tilllfällen, när det
gäller offentligt framträdande demonstrera sin
radikalism, men som lysa med sin frånvaro, när
något praktiskt arbete skall utföras — arbete, som
kräver tid och tålamod, god vilja och arbetslust.
Rörelsens tillväxt i styrka beror således ej
endast på dess yttre växt utan fastmer på i
vilken utsträckning den består av individuellt
tänkande och kännande medlemmar — av den
förmåga den har att ur massan utkristallisera
individerna.
Att icke betala sin
kontingent
på ett korrekt och punktligt sätt är
detsamma som att motarbeta
organisationen. Den medlem, som står
på rest, är själv sin värsta fiende,
på samma gång han missaktas av
sina kamrater.
Industriförbundsf rågan.
Landsorganisationens i år den 28 aug.
—4 sept. hållna kongress har med 174
röster mot 119 beslutat förnya vid
föregående kongresser fattat beslut om successiv
övergång från fackförbund till rena
industriförbund med åliggande för
Landssek-retariatet att ordna denna övergång så,
att den är till fullo genomförd i och med
utgången av år 1925.
Detta beslut innebär, att varje förbund,
som efter 1925 års utgång vill vara
anslutet till Landsorganisationen, skall vara
format som industriförbund. Härigenom
skulle av de 33 fackförbunden, som
Landsorganisationen nu består av, 14 förbund
uppgå i de återstående 19 förbunden,
vilka då skulle vara formerade såsom
industriförbund.
Att fackföreningsrörelsens
organisationsenheter, förbunden, skola vara
sammansatta enligt den principen, att
samtliga arbetare inom en och samma industri
och oavsett vilket arbete de utföra, skola
tillhöra samma förbund, är givetvis såväl
organisatoriskt som taktiskt klokt och
riktigt.
Men huruvida det var klokt och för
frågans lösning befordrande att kongressen
bestämde en tidpunkt, då
industriförbunden skola vara formerade, är högst
tvivelaktigt, särskilt som beslutet icke erhöll
någon stor röstövervikt, endast 45 röster.
Av allt att döma måste sekretariatet
och representantskapet uraktlåta att
verkställa kongressens beslut, för så vitt man
vill undvika sprickor i
Landsorganisationen. Frågan är otvivelaktigt mycket
ömtålig och framför allt icke på långt när
mogen så tidigt som år 1925. Att utöva
organisatoriskt våld på gamla
fackförbund, såsom t. ex. murare- och
gjutareför-bunden, inom vilka yrkessolidariteten
ännu är ett lika gott sammanhållande kitt
som klassolidariteten, är säkerligen icke
lyckligt för fackföreningsrörelsen i sin
helhet. Givetvis kan en kongress aldrig bli
kompetent att rätt bedöma en fråga som
denna. Det blir anhängarna av den
riktningen, som äro de flesta och ha de flesta
rösterna, som avgöra frågan utan hänsyn
till mindretalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
