Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Nov. 1922 - Vid spinnrocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T EXT ILARBETAR EN 51
som redan vid 7 å 8 års ålder "spann frammad”
och tjänte 8 styver om da’n. Det var väl bara
skättefallsgarn, men i alla fall en god början, som i
utvecklingen kunde nå fram till det finaste
lockagarn.
Genom husfliten i varje stuga utvecklades en
rastlös idoghet, om vilket vår tids ungdom, som
mera tänker på nöjen och tidsfördriv, ej kan göra
sig en föreställning. Efter det lintågorna i
bry-destu’an och vid skättningen befriats från alla
”skävor” genomgingo de i häcklan ännu en
rens-ningsprocedur, varigenom allt tovigt lin
avkammades och avskilldes från de egentliga tågorna,
som kallades ”lockar”, vilka i ena ändan vredos
samman i en knut och därefter buntades vanligen
i form av kransar, vilka upphängdes på bjälkarna
i sommarstugan eller i någon av husets kamrar
tills de längre fram pä vintern vid spinnrocken
skulle uttänjas till lockagarn — det finaste garnet
som frambringades i ett bondehem.
Avfallet från häcklan kallas blånor, varav
”blågarn” (biångarn, blaggarn) utvinnes. Vanligen
tog man först i tu med blängarnsspånaden. Man
fordrade, att en duktig piga skulle kunna spinna
”en aln garn” om dagen och därjämte uträtta sina
andra dagssysslor — ja kanske efter att ha stått
vid brännvinspannan större delen av natten. Men
så måste också spinnrockshjulet vara i oavbruten
sväng till kl. 9 ä 10 på kvällarna. Och mången
dräng har genom att härvid underlätta
spinnerskans arbete kardat blånor och ställt sig väl och
vunnit ett hjärta samt blivit lika glad och lycklig
som hin gubben, som skrävlade: "Hade jag inte
slängt träsko’na å dansat på socka’, hade ja allri
fåd Gärtre!”
I större bondstugor var det ingalunda ovanligt,
att man hade 7 ä 8 spinnrockar i gång. Surret av
alla dessa burrande hjul var ej olikt bullret från
vår tids ångtröska. Det nedtystade allt samtal
därinne, men överröstades ofta av glada visor, som
kanske uppfångats vid senaste marknad. Men det
entoniga surret kunde också bli sövande, så att
spinnerskan nickande tog en tupplur, medan
fingrarna fortforo att tänja ut blånorna. Då kunde
det hända att en drängspjuver passade på
avklippa tråden för slumrerskan, som likväl fortfor låta
händer och fingrar i vant tempo gä i den jämna
takten. Eller kunde man ställa till ett värre spratt
genom att tända eld i blåntotten. Det ena som
andra upptogs dock oftast som ett oförargerligt
puts, vilket framkallade glada skratt och mycken
skämtan.
Husmodern satt, även hon, vid sin ”rock” och
spann gärna det finaste lockagarnet, som mellan
skickliga och till synes lekande fingrar kunde
utdragas till en otroligt fin och jämn tråd. Rekordet
häri tog väl sagojungfrun, som sades spinna så
fint garn, att ”en aln” därav, d. v. s. tjugofyra
60-trådiga sammanslutna garnhärvor kunde dragas
genom hennes förlovningsring.
Från spinnrocken överflyttades garnrullen till
"haspan”. På detta redskaps väderkvarnsliknande
hjul uppvindades garnet i härvor, vilka genom en
enkel kugghjulsmekanism, allt efter som hjulet
vevades, uppräknades i ett visst antal småhärvor,
bestående av 60 trådar, som ombundos med ett band.
Dessa småhärvor kallades ”ett tal" eller ”fedje",
av vilka det inräknades olika antal i de olika
garn
sorterna, och kallades den såiunda uppvindade
storhärvan ”en aln garn” eller ”ett alnastyke”.
Antalet fedjen i en sådan storhärva synes ha
varierat, så att man somligstädes räknade 16
fedjen för blågarn och 21 för lockagarn, medan på
andra håll antalet ökats till respektive 18 och 25.
I skättefallsgarnet, som vanligen spanns av lejda
husmansgummor, inräknades 12 å 14 fedjen.
En mängd lin av alla slag bortlämnades till
lejda spinnerskor, och betalningen härför utgick
mestadels in natura i form av bröd, malt, smör, en
fårbog eller annat sovel, och skulle den kontant
erläggas, utgick den med 1 daler (8 skilling) för 1
mark (skålpund) biångarn samt 1 plåt (16
skilling) för lockagarn. I fattigmanshem var dylik
spånad mycket eftersökt och där nära nog hela
familjen kunde deltaga i arbetet blev den efter
tidens förhållanden en avsevärd inkomst. Därtill
kom, att material för egen klädnad kunde man
kanske delvis hopbringa genom att ”spinna till
hälften” den lin, som ingick i piglönerna, vilken
vederbörande själva sällan hunno med reda ut till
garn och vävnader.
Det första garnstycke, en flicka spann, skulle
hon utkasta i en rinnande bäck som offer för att
hon skulle uppnå skicklighet att spinna garnet
flytande, d. v. s. utvinna en jämn vacker tråd.
Försummades detta vann hon aldrig någon riktig
färdighet i konsten.
Blasius-dagen (3 februari) var alla spinnerskors
vilodag. Då fick ingen spinnrock vara i rörelse,
ty i annat fall kom taket på huset det året att
blåsa av. Under julen och dymmelveckan skulle
likaledes alla spinnrockar vara undanställda sä att
ingen ens fick se dem. Ett ”hurrande” rockahjul
i de dagarna bådade stor olycka.
Slutligen kan påpekas, att om än
spånadsarbe-tet i vår bygd var av särskild betydelse, idkades
dock denna hemslöjd nära nog överallt i vårt land
1 gamla tider, då det gällde att man i hemmen
själv måste producera materialet till sina kläder.
Långt tillbaka i tiden, kanske ända från
bronsålderns dagar, voro våra mödrar Invigda i
spinnings-konsten och detta till den grad, att hela det
kvinnliga könet betecknas som "spinnsidan”.
Och få vi väl tro, att våra mödrar och systrar
mer eller mindre frivilligt offrat sina krafter för
att skyla mänsklighetens nakenhet. Men
frivilligheten torde ha varit tämligen klen hos
kröger-skorna i Stockholm, när det 1740 stadgades, att de
jämte sin egentliga syssla dagligen skulle spinna
en viss mängd ullgarn, även om de därför erhöllo
6 till 12 öre för varje ”sträng” garn; och ännu
mindre beredvilligt satte de stackars arma sig till
”rocken” vilka skickades till ”spinnhusen”, som
på sin tid voro straffanstalter vid sidan av de
egentliga fängelserna.
Människans största olycka är
okunnigheten. Den är källan till allt det onda
som trycker oss.
P è r e Duchesne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
