Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Nov. 1923 - Sverges textilindustri i äldre tid. XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
TEXTILARBETAREN
Sveriges textilindustri i äldre tid.
XXL
Den år 1751—1752 avhållna riksdagen
blev i flera hänseenden av vikt för
manufakturernas ställning under den följande
tiden. Kommerskollegium hade uppgjort
en beräkning av handelsbalansen för åren
1745—1748, vars resultat ej kunde
undgå att väcka farhågorna för rikets
utarmning till nytt liv. Sålunda påvisades, att
en undervikt av 23^ tunnor guld uppstått
under perioden, vilket vore så mycket mera
nedslående, som importen av sådana varor,
som bort kunna produceras inom landet,
representerade ett värde av 232 tunnor
guld, medan värdet av de artiklar, varav
införsel syntes nödvändig, stannade vid
104 tunnor guld. Bland de poster, som
särskilt tyngde handelsvågen, voro utom
spannmål även råvaror för fabrikerna,
som för de angivna åren införts till ett
värde av 75 tunnor guld. Det gällde
alltså enligt kollegiets mening att med
förnyad kraft gripa sig an med den inhemska
råvaruproduktionens utvidgande och
tillgodogörande. Främst borde den egna
tillgången på ull förbättras och utnyttjas.
De tidigare ansträngningarna till
får-avelns befrämjande hade väl så tillvida
slagit väl ut, att exempelvis år 1746
antalet spanska och engelska får
uppskattades till 28,000, men allmogen föredrog
att själv spinna och väva sin ull, varför
fabrikernas råvarubehov endast
otillfredsställande kunde fyllas inom landet.
För åvägabringande av en ändring till
det bättre i detta hänseende vidtogs nu
den åtgärden, att de tidigare införda
premierna för fåruppfödsel delvis ersattes
med ullpremier, uppgående till 25 proc,
av ullens värde, nämligen under
förutsättning att densamma avyttrades till
hallrätterna för industrins räkning. Höga
premier utfästes vidare för varjehanda
andra råämnen till fabrikernas tjänst,
såsom kardborrar, färggräs och råsilke,
vilket sistnämnda vid denna tid började
göras till föremål för flitiga
odlingsför-sök.1
1 Kommerskollegii riksdagsrelation 1755. R. A.
Den rika utveckling, som
premiesystemet erhöll vid 1751—1752 års
riksdag, inskränkte sig icke till
råvaruproduktionen utan omfattade även
fabrikstillverkningen och exporten. De behövliga
penningmedlen skulle bestridas ur
manufakturfonden, som för ändamålet måste
förstärkas genom nya beskattningar.
Överhuvud gäller om manufakturfondens
disponerande, att dess avkastning
hädanefter väsentligen ansågs böra användas
till premier. Det gamla systemet med
pantlån samt lån och förskott vid
anläggandet av fabriker fann man ej lämpligt
att vidare fullfölja, då det vållat staten
stora förluster, och alla understöd av
ifrågavarande art skulle följaktligen nu
upphöra. En bidragande orsak till detta
beslut vore de allvarliga påminnelser i
ämnet, som framställdes av ständernas
bankodeputation. Vid närmast
föregående riksdag hade nämligen
manufakturkontoret uttryckligen ålagts att realisera
inneliggande pantgods för återbetalning
till banken av de mot förpantningen
utlämnade lånebeloppen. Resultatet av
denna realisation hade emellertid hittills
visat sig skäligen klent. Till 1751 års
början voro sålunda varor försålda till ett
belopp av blott 5^ tunnor guld, under det
att bankens fordran för detta slags lån
uppgick till nära 20 tunnor guld.
Banko-deputationen yttrade över detta
förhållande mycket bekymmer och framkastade den
misstanken, att bankens säkerhet i
panterna vore så gott som illusorisk, då
troligen blott odugliga och osäljbara varor låge
kvar, en misstanke, som vid närmare
undersökning också visade sig riktig.
Banken begärde därför dels säkerhet å sina
förskott, dels en bestämd amortering av
desamma. Manufakturkontorets medel
voro emellertid redan disponerade, och då
kontoret erhöll förnyad befallning, att
avyttra pantgods och indriva förskotter,
förklarade detsamma, att sådant ej utan
fabrikernas ruin läte sig göra, samt
hemställde om nedsättning av den å pantlånen
löpande räntan. En sådan nedsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
