Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1924 - Ur en berättelse om Tyska Textilarbetareförbundets verksamhet - Produktionskostnaden och arbetslönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEXTILARBETAREN
hetsning. Nu grep ledningen för den
tyska landsorganisationen in och framförde
ett förslag i form av ultimatum, vilket
innebar fastställandet av ett
betalningsmedel av beständigt värde.
Just samma natt, som detta förslag
framfördes till regeringen kom
meddelandet om guldlånet, vilket genast medförde
en börjande stabilisering av
penningevär-det. Härefter realiserades Hilferdings
plan om en räntebank med uppgift att
utställa ett betalningsmedel vars värde skulle
stå i förhållande till guldmyntfoten.
Under denna period försvann ej
allenast den ekonomiska kraften hos den
enskilde utan även organisationernas kraft
gick förlorad. Medlemmarna förmådde
icke erlägga sina avgifter.
Textilarbetarnas avgift under veckan 4-—10
november 1923 var bestämd att utgå med 160,500
mark. Härtill kom, att den del av
avgiften, som tillkom förbundet, var så gott som
helt värdelös i och med att den kom
förbundet tillhanda. Men det hastiga
pen-ningefallet verkade ej allenast på
avgifterna. Förbundets alla tillgångar blevo
nästan helt värdelösa och varigenom allt
understöd måste upphöra.
Att det lyckades förbundet att något
så när kämpa sig igenom dessa
förfärliga svårigheter får tillskrivas
textilarbetarnas internationella sammanslutning,
liksom ock de enskilda ländernas
textilarbetareorganisationer, vilka bilda den
internationella sammanslutningen. (Sverge
icke undantaget.)
Under strävandena att stabilisera
valutan inträdde en hel del svårigheter, bl. a.
beträffande avsättningsmöjligheterna för
industrins produkter. Fabrikerna
upphörde med driften eller begränsade den
starkt och arbetarna blevo i stor
utsträckning arbetslösa. Härtill kom, att denna
för arbetarna så ytterst svåra tid
utnyttjades av arbetsgivarna, vilka angrepo
såväl arbetslönerna som 8-timmarsdagen.
Och tack vare komjmunisternas
splittrings-arbete lyckades de allt för väl.
I berättelsen skildras även det
tillvägagångssätt, som kommunisterna använda
sig av i syfte att förgöra de gamla
organisationerna. Kommunisterna ha bildat
fraktioner inom fackföreningarna, vilkas
sammanträden de gjort till tummelplatser
för sina skändliga metoder. I Crefeld
sökte kommunisterna etablera
general
strejk. Då detta icke lyckades trängde de
beväpnade in i fabrikerna och tvingade
arbetarna lämna sina arbeten. I
verkligheten, framhålles det i berättelsen, gå
kommunisterna arbetsgivarnas ärenden, i
det de göra arbetarnas organisationer
kraftlösa.
Berättelsen avslutas med det
uttalandet, att när det återigen lyckats att samla
arbetarna till samfälld och enig kamp mot
arbetsgivarna, då komma striderna i
Tyskland att bli hårda.
Produktionskostnaden och
arbetslönerna.
i en av tull- och traktatkommittén
utgiven samling översiktstabeller rörande
den svenska industrins utveckling åren
1891—1920 belyses
produktionskostnadernas ungefärliga fördelning på skilda
kostnadselement inom olika
industrigrenar år 1913. Som väntat uppgå
arbetslönerna till mycket varierande procent av
salutillverkningsvärdet, ofta högre
procent ju lägre ned på tillverkningsskalan
man kommer och lägre procent på de
högre stadierna på grund av den här högt
utbildade maskintekniken och de större
råvarukostnaderna. Vid stenbrott och
stenhuggerier representera arbetslönerna
80,8 proc.; medtager man
förvaltningspersonalen kommer man till 85,3 procent.
Torvströfabrikerna uppvisa 57 proc, i
arbetslöner och kolgruvorna 55,6 proc.,
bränntorvsfabrikerna 54,3, medan
järnmalmsgruvor med anriknings- och
briket-teringsverk stanna vid 37,4 proc. Även
några fabriker stå högt på löneskalan,
såsom kakel- och porslinsfabriker med resp.
42,8 och 43 procent.
De proportionsvis lägsta
arbetskostnaderna ha kvarnarna med 2,2 proc.,
margarinfabriker med 3,6 proc.,
destille-ringsverk med 0,7 proc., d. v. s. fabriker,
där den maskinella utrustningen drivits
upp till stor fulländning. De maskinellt
bättre inrättade skattepliktiga
bryggerierna uppvisa 16,4 proc., under det att de
mindre skattefria bryggerierna nå upp
till 22,5 proc. Industrigruppen hudar,
skinn- och läderarbeten visar
procentsiffror från 4,9 till 25, sistnämnda
procent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
