Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1924 - Produktionskostnaden och arbetslönerna - Arbetareklassens plikt, av L. Jouhaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
29
sats vid borstbinderier och penselfabriker.
Inom trävarugruppen stanna sågverken
vid 16,7 procent, medan möbelfabrikerna
äro uppe i 35,7 proc, och
korgvarufabri-kerna i 38,7 proc. Beträffande papper och
tryckalster komma de grafiska anstalterna
högst med 36 proc.; boktryckerier
och bokbinderier ha båda 32,4 och
cellulosafabriker 14. Textilindustrin har
procentsiffror för arbetslönerna från 6,4 till
23,8 proc., glasindustrin 30—40 proc.,
metallindustrierna komma tämligen högt
med 34 proc, för tackjärnsgjuterier, 39,9
för kniv- och låsfabriker och 19,4 proc,
vid rena järn- och stålverk. Oljeindustrin
är nere vid 3,1—4,7 proc.,
separatorindustrin når upp till 21,6 proc.
Arbetareklassens plikt.
Av L. Jouhaux, ordförande i den franska
landsorganisationen.
Den internationella arbetareklassen måste vid
alla sina strävanden sätta kampen mot kriget i
främsta rummet.
Det var Jaurès, som en gång förklarade, att
proletariatet borde betrakta det som sin första
plikt att verka för den allmänna avrustningen.
Och hur skulle det kunna vara annorlunda.
Det är ingen tillfällighet, att arbetareklassen
från början har givit sin varma anslutning till
fredstanken, ty den nuvarande generationen har
dessvärre i allt för hög grad fått bevis på, att
arbetarnas ideal är oförenligt med nationalism,
militarism och krig.
De fruktansvärda erfarenheterna från
krigsåren 1914—18 ha lärt arbetarna, att det är de,
som äro utsedda till offer för de internationella
konflikterna och allt elände, som dessa ha i
släptåg.
Det är Inte nog med, att miljoner av deras
bröder ha måst utgjuta sitt blod på slagfälten, utan
de ha även att bära alla de lidanden och allt
elände, som kommit efter kriget som en följd av
detta. Det är också arbetarna som mest få lida
under desorganisationen och virrvarret i alla
länder, dels genom den ofantliga arbetslösheten,
varunder miljoner av familjer lida och vars följder
innebära stora faror för den kommande
generationen, dels genom de eländiga lönerna och den
genom dem framkallade undernäringen. Och
alla drabbas i samma grad av de under de
sena
ste åren företagna angreppen på arbetarnas
villkor och rättigheter.
Utarmade och med försvagad kraft och
inskränkta medel frestar arbetareklassen efter
kriget en bekymmersam tillvaro, medan
kapitalistklassen inhöstat stora vinster av kriget.
Med obestridlig klarhet ha händelserna visat,
att påståendet om att det gamla systemet stod
framför sitt förestående sammanbrott och
oundvikliga ruin, icke håller streck. Tvärtom. Den
reaktionsväg, som nu går över världen, har trängt
arbetareklassen tillbaka till en försvarsställning
och även denna ställning är tidtals mycket svår
att försvara.
Det tjänar ingenting till att försöka dölja,
att stora svårigheter numera ställa sig
hindrande i vägen för vår framgång. Tvärtom böra vi
modigt och värdigt se faran i ögonen och
ytterligare skärpa det hat, som vi tillförene hysa mot
kriget.
”Det är inte fosterlandet”, sade en gång skalden
Lamartine, ”som under ett krig är utsatt för den
största faran, det är friheten. Ty kriget betyder
nästan alltid diktatur.”
Men krigets missgärningar äro icke uttömda
därmed. Alltid har kriget reaktion och ofta även
diktatur i sitt följe. De senaste fem åren ha på
det mest överbevisande sätt lärt mänskligheten
detta. De olika arterna av nationalism, som
ömsesidigt nära varandra, och som Ömsesidigt bidraga
till att göra hatet och misstroendet större och
som under förevändning att bekämpa varandra i
verkligheten understödja varandra — alla dessa
betyda i verkligheten frihetens upphävande.
Vi ha dessvärre alltför många exempel på, att
nationalismen i alla dess former, antingen den
uppträder öppet som diktator eller döljer sig i
andra skepnader, är de kapitalistiska makternas
trogna bundsförvant, som i Intim förening med
dessa vänder sig mot arbetareklassen, vars
resning den fruktar.
Ofta ha de maktägande låtit ett krig utbryta
för att hindra folket i dess frihetssträvanden.
Arbetarnas plikt som klass är därför att motsätta
sig kriget och bekämpa alla krigsorsaker. Och
denna plikt står i innerlig samklang med alla
de strävanden, som gå ut på att befordra
mänsklighetens framåtskridande.
Uppmana dina, oorganiserade arbetskamrater
att ansluta sig till fackföreningen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
