Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
TEXTILARBETAREN
Sidenväverskan i Massa
Lubrense.
I innevarande års majnummer av
tidningen Morgonbris var följande
intressanta artikel av Linda Öberg, skriven i
Sor-rento (Italien), införd.
Det finns i Sorrento, en timmes väg
från Massa Lubrense, en sidenhandlare,
som anser sig poetiskt och litterärt
begåvad. Och denna sidenhandlare har som
reklam utgivit ett litet häfte koncentrerad
sorrentohistoria. Vad däri mest
intresserar är redogörelsen för träarbetet och
sidenvävnaden i den sköna, italienska
avkrok, som heter Sorrento. Men den gode
sidenhandlaren far ovarligt fram med vad
vi nordbor kalla sanningen. Av de
fabriker, som här skulle finnas med
intressanta, ålderdomliga vävstolar, fanns vid
närmare efterforskning ej ett spår och på
mina närgångna och upprepade frågor kröp
det slutligen fram, att endast en person
bedrev sidenfabrikation och kunde skänka
mig närmare upplysningar. Denna enda
var en konkurrent med affär vid en liten
bigata.
Till denna konkurrent ställde jag nu
mina steg, följd av en något syrlig och
avmätt avskedshälsning.
Konkurrenten var av annan typ. Han
krusade icke och blev ej syrlig. Inte
heller skrev han dikt. Han var affärsman.
— Fabriker? Nej, det går inte längre.
På min fars tid startade han och två
andra silkesmaskodling, hade egna
spinnerier och väverier, men det skulle aldrig gå i
dessa tider då konstsilket tar loven av det
äkta överallt.
— Men Ni säljer äkta vara. Detta
— och jag lyfte en styv, tung sidenschal,
kan väl aldrig vara konstsilke?
— Nog är den äkta. Jag får den av
väverskor, som sitta här och var i
bergsbyarna. De erhålla silke av mig och jag
betalar dem för deras arbete. Vill Ni se
äkta silke? Se här!
Han tog ur ett skåp en väldig
härva tungt grått — som jag tyckte — lin.
— Här är råsilket. Detta vaskas rent
och vitt i vatten. Då blir det som detta!
(Han tog upp en snövit, glänsande, lätt
härva.) Och förlorar oerhört i vikt.
Sedan färga vi det (här kom en klarblå
härva fram) och då blir det frasande. Känn!
Jag gjorde det och häpnade över den
stora härvans lätthet.
— Vad kostar silket pr kilogram?
— Sexhundra lire.
— Det var förskräckligt.
— Ja, Ni förstår, att man ej i onödan
konkurrerar med konstsilket.
Han följde mig då vidare ifrån sin
butik till en verkstadslokal, där ett antal
unga och gamla män med hederliga,
uråldriga spinnrockar — samma princip som
våra kvarlevande i avkrokar och obygder
— arbetade för fullt. Alla på ackord, ty
eljes, upplyste min ledsagare, blir det bara
munnarna som arbeta.
— Men, sade jag, det är siden vä veriet
jag vill se. Där arbeta ju kvinnor?
— Ja, men inte här. Då får Ni gå
till Massa Lubrense. Jag skall skicka en
pojke med Er.
— Nej, stor tack, sade jag förskräckt.
Jag hittar så bra själv. Det vore
förfärligt att nödgas följa en av småpojkarna
på deras blixtfärder.
På så sätt fick jag äntligen reda på
var sidenet vävdes. Nu återstod att se
hur. Jag gav mig alltså ut på nya
upptäcktsfärder till den lilla garnisonsbyn
(staden kan man rakt inte kalla den)
Massa Lubrense. Hos en munksandalmakare
vid namn Tibuzzio fick jag anvisning på
en ”donna”, som vävde för en sorrentinsk
affär. Följd av en skock nyfikna,
smutsiga, trasiga barn med tovigt hår och
rinnande näsor kom jag äntligen fram till ett
stort, oregelbundet och förfallet hus med
en och annan skön stuckaturgris, vackert
arbetade galler för fönstren, en lång välvd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
