Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
13
gång till vad en gång varit en trappa, men
nu var så totalt bortnött, att man
kravlade sig uppför en brant stenbacke till en
öppen veranda, från vilken dörrar ledde
in till diverse rum, av vilka ett tillhörde
Vinzenza, sidenväverskan. — Ja, skall
man kalla hålor med stengolv, så nött, att
man ej kan gå utan att se sig för,
stenväggar, bräder på lådor till sängar, grå
madrasser, grå täcken, lappade och
trasiga, en rankig, sitslös stol, överdelen av
ett skåp, en smutsig madonna på väggen
— skall man kalla detta boningsrum?
Under sängen tittade fram tre gula höns med
hotfulla och förskräckta uppsyner. En
flicka på elva år bar en liten ettåring, som
jämrade och skrek, medan ur näsan rann
var och slem. Barnets huvud var
ombundet. De små krumma händerna och
fotterna tydde på sjukliga förändringar i
hjärnan.
Jag frågade Vinzenza, om barnet var
hennes. Ja, och hon hade sex till. Den
äldsta var elvaåringen. Hur många som
dött däremellan talade hon ej om.
Hon själv var en rejäl, arbetsam,
präktig typ. Jag förklarade mitt ärende och
bad henne ej misstycka, att jag dök ned
på detta sätt och störde hennes arbetsdag.
Men hon log med vita, granna tänder och
visade sig i det hela så förtjust, att min
svaga oro försvann. Hon flyttade fram
vävstolen, ett av ålder nästan bronsfärgat
trämysterium, som det tog mig, som ej
har vana vid vävstolar, åtminstone tio
minuter att klara upp. Bom fanns inte. Den
s. k. hästen bestod av en mycket primitiv
ställning av segelgarn, pinnar och
trådrulle. För tillfället vävde Vinzenza band,
och den smala, röda varpen såg
bortkommen och ynklig ut i allt virrvarr av trä,
bomull och silke. Som bom fungerade en
stor sten, fastbunden vid en träkloss, där
varpen lindats upp. Jag hade hela tiden
intryck av att det hela höll på att falla
samman, lutande och rankigt som det var.
Men så satte sig sidenväverskan vid
sin stol. Ordnade med snabba, lätta
händer något, som kommit i olag, tog en
korn-blå spole och började arbetet. Säkert,
lugnt, lätt och snabbt växte sidenbandet.
Hon bytte färger, ordnade varpen,
trampade med bara fötter, sölven steg och föll
regelmässigt och fascinerande. Jag satt
länge och väl och såg på och tänkte inom
mig med uppriktigt vemod: Hur synd, att
hantverket försvinner ur världen. En
skicklig hantverkare är konstnär. Hur
måste han ej behärska muskler och
ögon-mått! Vilket behag ligger ej i de
rörelser som utföras till exempel vid en
spinnrock, även om en stor och gammal
man sattes vid den, blott han är skicklig.
Och här, vid vävstolen! Vinzenza var
barfota, i smutsiga trasor, runt omkring
rådde ett elände, som vi i Sverge inte
skulle tåla i våra värsta kåkar, men
behagfulla voro hennes rörelser, hennes grova
arbetshänder, vilka kommo direkt från
citronplanteringen till det fina
sidenarbetet, rörde sig med sällsam lätthet och
säkerhet. Hantverket dör oåterkalleligt ut,
även i en avkrok som Massa Lubrense,
som Sorrento. Trots att
kommunikationerna med den stora staden Neapel på
andra sidan tremilsgolfen äro och förbli
usla, dör den ut och viker för
maskinernas konkurrens. Om femtio år, hade
sidenhandlaren sagt, finns inte en
silkesmask i Italien (vilket nog var en
överdrift) och inte en handvävd silkesschal
(troligen också överdrift).
— Vad får Ni för att väva detta?
frågade jag slutligen för att befria mig själv
från det estetiska vemod, i vilket jag
sjunkit, och hennes svar botade mig genast till
hälften.
— Femtio centesimo för metern, sade
hon.
Och hur länge tar det att väva en
meter.
I hennes andra svar låg förklaring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
