Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
57
De finska arbetarnas svårigheter.
Av de tal som höllos av de utländska
gästerna vid öppnandet av förbundets
kongress den 19—22 augusti innevarande år
tilldrog sig den finske representanten V.
Kantos tal ett särskilt intresse tack vare
den översikt över de säregna finska
orga-nisationsförhållandena, som talaren gav.
Efter att ha omnämnt den finska
textilindustrins omfattning samt att lönerna
inom denna industri äro mycket låga,
yttrade tal. ungefär följande:
Under inbördeskriget 1918 slogs hela
arbetarerörelsen ner. Tusentals arbetare
dogo i fängelserna och tusentals skötos
ned. Det var den bästa stammen av
or-ganisationsfolk, som då fick offra sig. Av
Finska textilarbetareförbundet
föranstaltad undersökning har givit vid handen att
36 av medlemmarna stupade vid skilda
fronter i strid mot de vita, 65 skötos ned
strax efter det de vita segrat, 41
medlemmar svulto ihjäl i fängelserna, andra,
tillsammans 487 män och kvinnor, voro i
fängelse längre eller kortare tid. De
medlemmar som blevo dömda fingo
tillsammans 848 års straffarbete. Alla
medlemmar av förbundsstyrelsen dömdes och av
dessa fingo tre livstids straffarbete, men
frigåvos senare genom olika amnestilagar,
vilka lantdagen godkände.
Ni i Sverge förstå mycket väl hur svårt
det var att efter ett sådant nederlag få
organisationsarbetet igång. Å ena sidan
voro arbetarna till att börja med rädda att
ansluta sig till organisationerna och å
andra sidan voro arbetsgivarna så
hänsynslösa att stora möjligheter inte finnas för
föreningslivet. Skyddskårerna och
enskilda medlemmar av dessa organisationer
foro fram, isynnerhet i landsorten, som
vilda indianer. De allra oskyldigaste
arbetaremöten eller fester stämplades såsom
landsförrädiska och behandlades därefter.
De upplöstes helt enkelt med vapenmakt
och ännu i dag sitta i fängelserna många
av 1918 års män.
Efter att ha berört
bolsjeviseringsar-betet inom fackföreningarna framhöll tal.
till slut att de gamla beprövade
västerländska fackföreningsteorierna nu vinna
terräng. Redan i år ha cirka 30,000
finska arbetare fått sina arbetsförhållanden
reglerade enligt avtal. Sådana ha inte
kunnat åstadkommas tidigare efter
världskriget, utom i enstaka fall, t. ex.
typograffacket. Vad textilarbetarna beträffar har
majoriteten bevarat den övertygelsen, att
den gamla beprövade vägen skola vi gå om
vi tänka vinna.
Det har rört sig framåt.
Den som i våra dagar ansluter sig till
fackföreningsrörelsen sätter sig i själva verket vid
ett dukat bord. Inte en enda av pioniärernas
obligatoriska svårigheter föreligger nu.
Det är icke ovanligt att av den unge
fackföreningsmedlemmen få höra att ingenting
uträttats. Det går ju sakta med allting. Man
utreder och utreder på nytt och därvid blir det. Men
likväl har det rört sig framåt med jättesteg. Det
är dock icke mer än 40 år sedan arbetarna
formulerade krav på 10 timmars arbetsdag och
rösträtt för varje man, som fullgjort sina
skyldigheter till stat och kommun. Nu ha vi sedan 5 år
tillbaka haft lagstadgad 8 timmars arbetsdag och
i över 6 år allmän och lika rösträtt, icke blott
för män utan även för kvinnor. Det är blott
cirka 40 år sedan arbetarna för första gången
formulerade krav på olycksfallsförsäkring och
yrkesinspektion. Vid den tiden saknades varje
form av social lagstiftning. Nu ha vi sedan flera
år tillbaka både det förstnämnda och sistnämnda.
På de sista 20 åren ha vi byggt upp vår
sociallagstiftning, och sociallagstiftningen är i detta
nu landets största inrikespolitiska fråga, med
vilken såväl hög som låg tvingas att sysselsätta sig.
För 30 ä 40 år sedan ryckte borgarna på axlarna
när det blev tal om statliga åtgärder till skydd åt
de svagare i samhället, erinrar Lantarbetaren. Nu
erkänner man i princip att staten har plikter på
detta område och man tvistar endast om var
gränsen går. Man tvistar om hur långt staten skall
räcka sin humanitära hand. Och ändå kan du
påstå, att ingenting uträttats.
De fackliga pioniärerna fingo arbeta i många
år innan de sågo ett spär av resultatet av sin
verksamhet. Under tiden fingo de lida
förföljelser av allehanda slag. Det fordrades en okuvlig
energi för att ej uppge hoppet. Man hölls uppe
av tron på att det till sist skulle lyckas att ernå
resultat. Tänk vilken förbittrad strid man
nödgades föra för föreningsrätten.
Föreningsrätts-striderna togo faktiskt ut rörelsens hela kraft.
Cch dessa strider gåvo ändå icke något omedei-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
