Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
73
Handvävarens berättelser.
I.
Mårten Glans.
I ett envåningshus av trä, mitt i
Västerbacke, till höger från Dalen räknat,
inrymdes i Norrköping på 1880-talet
handvävaren Mårten Glans’ tre vävstolar.
Huset, som var uppfört omedelbart efter
ryssarnas framfart år 1719, var hans
eget. På tomten hade förut funnits en
kopparhammare, påstods det, men några
bestämda uppgifter härom kan man inte
träffa på. Av vissa föremål och verktyg,
som vid ombyggnad år 1888 anträffades
under jordytan, skulle man kunna antaga,
att en gälbgjutare en gång i tiden varit
i besittning av tomten — och antagligen
är det härigenom som talet om
”hammare” uppstått. I traditionen och
folkfantasin förstoras och förvanskas i
allmänhet allt, även om en synnerligen fast
grundval av sanning ligger under.
Men det var om Mårten Glans och
dennes förhållanden (ännu torde
åtskilliga gamla textilarbetare minnas den
reslige, silvervite gubben) vi skulle tala i
denna första avdelning för att därefter
övergå till hans minnen från stadens
gamla fabrikskvarter från omkring år
1825 till 1880. Han var född år 1816
nå-gonstädes på norr och kände därför till
stadens förhållanden och öden under
mera än ett halvt sekel. Särskilt var hans
personkännedom stor, och det var inte
allenast stadens styrande, borgmästare
och råd, han kunde karaktärisera, utan
hans ingenium omfattade även mera
framträdande eller originella personligheter
inom den del av befolkningen, som vid
vävstolar och spinnmaskiner måste
förvärva sitt bröd. Hans minne var
storartat: namn och årtal vållade honom inga
svårigheter. De flöto ur hans mun, utan
att han märkte det.
Själva fabrikslokalen ■— ”fabrik”
kallade Glans alltid sitt enkla väveri —
rymde icke utan svårighet de tre vävstolarna,
av vilka Glans omhänderhade den, som
var placerad vid fönstret åt gatan. De
båda andra sköttes av ett par alltid
öltörstiga individer med namnen Jöns och
Måns, den senare inföding, den förre
skåning, född i Landskrona, och, enligt
Mårtens utsago, den skickligaste vävaren i
staden. När han arbetade några dagar i
sträck, vävde han lika mycket som både
Mårten och Måns gemensamt på samma
tid. Men så for spritdjävulen i honom,
och då försvann han för en längre tid;
fick då Mårten någon mera betydande
beställning, måste han gå omkring på
bryggerigårdarna och taga reda på skolkaren.
Han fann honom i regel bland vagnar och
bråte någonstädes på norr, där han satt
inkrupen, fullständigt viljelös, med en
fyrkantig plåtbytta, fylld med öl, framför
sig. När Mårten tog honom i hampan,
följde han alltid med.
Det är, brukade Mårten säga, en
omistlig karl, men jag mister honom
alltid, när han som bäst behöves.
En och annan torde ännu kunna
påminna sig ”Jönsapågen”, som han kallade sig
själv. Han liknade till det yttre de
samtida båtsmännen. Undersätsig och
axel-bred, var han koppar- och plåtslagares
fasa. En gång, brukade Mårten berätta,
ställde han till en stor kalabalik i
Västerbacke med åtskilliga av Holmens arbetare,
förstärkta med diverse element från den
dåtida ingalunda fredliga Kvarngatan.
Det blev en uppgörelse, till vilken man
icke sett motsvarighet i den trakten —
Jöns var fullkomligt ensam på sin sida,
ty Måns, som ställt till gurglet, hade
försiktigtvis sprungit hem. Han tillhörde
dem, som anse, att harvärjan är det
säkraste vapnet. Men Jöns redde sig.
Innan den maktlöse poliskonstapeln hunnit
påkalla hjälp, var gatan rensad, ehuru
åtskilliga hade stor möda att komma på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
