Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
3
även i Italien. I England tog
ylletillverkningen större fart under 1500-talets
senare hälft och i Frankrike först vid
mitten av 1600-talet. Linnefabrikationen var
likaledes känd sedan gammalt och idkades
företrädesvis i de germanska länderna,
medan den ursprungligen från Kina
härstammande sidentillverkningen vunnit sin
största utbredning på romanskt område.
Vad åter bomullsindustrin beträffar, så
har den i Europa först under en senare tid
uppnått större betydenhet. Visserligen
användes bomull redan på 1300-talet och
ännu tidigare för vävnadsändamål dels i
Italien, dels å vissa andra orter, såsom t.
ex. Konstanz, Ulm och Antwerpen, och till
England överflyttade efter sistnämnda
stads förstörande av spanjorerna år 1585
en del nederländska bomullsvävare, som
slogo sig ned i trakten av Manchester,
men till någon större utveckling kom
hithörande tillverkning ännu ej på länge.
Bomullsvävnaderna förblevo tillsvidare en
lyxartikel, som på grund av sin dyrhet
icke kunde vinna någon större omsättning.
Detta förhållande kan i stort sett sägas
ha fortvarit ända fram till senare delen av
1700-talet, då en rad tekniska
uppfinningar sågo dagen, vilka medförde en
omgestaltning av såväl ylle- som
bomullstill-verkningen till fabriksdrift i modärn
mening.
Ifrågavarande uppfinningar berörde
närmast spinningen. Hittills hade denna
förrättning verkställts för hand med
användande av redskap, som i huvudsak
liknade den ännu vid hemspånad brukliga
spinnrocken. Enstaka försök att
framställa garn medelst maskiner kunna
visserligen påvisas ganska tidigt, bl. a. i
Italien och England, men till några mera
vittgående direkta följder hade dessa försök
icke lett. Av verkligt epokgörande
betydelse blev först den uppfinning på
området, som omkring år 1770 gjordes i
England av en timmerman och vävare från
Standhill nära Blackburn vid namn James
Hargre;aves. Denne konstruerade
nämligen en spinnmaskin, efter uppfinnarens
dotter benämnd Jenny-maskinen, där flera
spindlar voro placerade bredvid varandra
och samtidigt sattes i rörelse medelst ett
drivhjul. Härigenom kunde flera trådar
spinnas på en gång, och genom att öka
antalet spindlar blev det på så sätt möjligt
för en person att producera ända till 120
gånger så mycket garn som förut. Det
medelst Jennymaskinen framställda
garnet utmärkte sig för en jämförelsevis lös
tvinning och lämpade sig därför endast
som inslag eller vävt. För ränningen
måste man alltså fortfarande använda
hand-spunnet garn. Denna ofullkomlighet i
tekniken avhjälptes genom den s. k.
water-spinnmaskinen, som år 1771 uppfanns av
mekanikern Richard Arkwright, och
varigenom en hårdare tvinning av garnet
möjliggjordes. Några år längre fram på
1770-talet lyckades spinnaren Samuel
Crompton att genom kombination av
ovannämnda två maskiner konstruera en
tredje, den s. k. mule-spinnmaskinen,
vilken förenade de två föregåendes främsta
förtjänster. De tre grundläggande
uppfinningarna ha sedermera kompletterats
och förbättrats i olika avseenden.
Huvudsträvandet har härvid varit att i
möjligaste mån göra spinnmaskinerna
automatiska. Bland märkligare resultat på detta
område må särskilt nämnas den av James
Smith med utgångspunkt från
mulemaski-nen år 1834 uppfunna självspinnaren eller
selfactorn samt de
konstruktionsföränd-ringar, som water-maskinen på 1840-talet
undergick i Amerika, och vilka ligga till
grund för den numera allmänt använda
ringspinnmaskinen.
Med övergången till maskinspinning
följde givetvis en oerhörd ökning av
garnproduktionen. För tillgodogörandet av
denna produktion var den gamla
handvävstolen icke tillräcklig, utan en mera
forcerad drift måste åstadkommas även vid
vävningen. Problemets lösning lät icke
heller länge vänta på sig. År 1785
konstruerade nämligen prästen Edmund
Cart-wright från Kent en mekanisk vävstol,
varigenom även vävnadsproduktionen
kunde uppdrivas högst väsentligt.
Cart-wrights vävstol har sedermera undergått
åtskilliga förbättringar samt så
småningom i stor utsträckning undanträngt
handvävstolen utom vid sidenfabrikationen,
där densamma med hänsyn till materialets
ömtålighet ännu ofta kommer till
användning. Bland viktigare detalj uppfinningar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
