Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
TEXTILARBETAREN
Handvävarens berättelser.
iv.
Jean.
Några år inpå 1830-talet, berättade
Mårten Glans, väckte en vävaregesäll av
vallonsk härstamning vid namn Jean
Bourdeau, i allmänhet kallad endast Jean,
stor uppmärksamhet i staden. Hans
barndoms- och uppväxtår förflöto under
synnerligen blygsamma former. Fadern var
anställd som mekanisk arbetare vid en
mindre verkstad i Trångsund, och modern
hade sysselsättning vid en fabrik som
spinnerska. Det var fattigt i familjens
hem vid Vattengatan, ty barnen voro
många — en ny telning kom nästan varje
år och ökade bristen på brödet för dagen.
Det gick icke någon dag utan bekymmer
för hur nöden skulle kunna hållas utanför
dörren.
Vid fyllda nio år fick Jean i likhet med
lekkamraterna börja arbeta i ett spinneri.
Han var visserligen, i motsats till många
andra, ovanligt storvuxen och kraftig,
men genom den oljemättade och kvava
luften i spinneriet erhöll han på några få
månader en allvarlig knäck. Han blev
sjukligt blek, glåmig och klen. Vid den
tiden läto de äldre kamraterna, till och
med vuxna och grånade män, lärlingarna
undergå en behandling, som numera icke
ens låter sig tänkas. De unga utsattes för
daglig misshandel och behandlades för
övrigt sämre än djur. Det gick ibland så
långt, att tillsyningsmän och verkmästare
måste träda emellan för att icke
barnungarna skulle bli slagna fördärvade av
vredgade vävare och spinnare.
I samband härmed kan nämnas, att
denna fabrikspennalism utövades långt in
på 1800-talet, för att icke säga ända till
slutet av detta århundrade, och det måste
på vissa orter, särskilt i västra Sverge,
liksom även i Norrköping, gripas i med
hårdhandskarna innan förtrycket av den
unga arbetskraften försvann, vilket
skedde först sedan några socialt betonade
författare upptagit saken till behandling och
pressen ställt vederbörande vid
skampålen.
Emellertid växte Jean som andra unga
upp till man och blev så småningom, sedan
han ledsnat på arbetet i spinneriet,
vävaregesäll. Han ansågs dock av såväl
förmän som kamrater för mindre skicklig i
yrket. Till naturen var Jean drömmare,
och under lediga stunder promenerade han
helst för sig själv. Sön- och helgdagar
företog han ofta långa utflykter utåt
sjötullen, där han vid vackert väder brukade
sitta på en hög berghäll, densamma från
vilken Sven Danson i Tomta, Kuddby
socken, visade ryssarna vägen till
Norrköping, och tankspridd stirra ut över
vattnet. Hans läskunnighet var ringa.
Någon skolundervisning hade han aldrig
erhållit.
Vid den tiden, det var år 1834, kände
man icke några sociala strider på
arbetsmarknaden och ordet ”social” var ett
okänt begrepp bland folket. Tillståndet
bland arbetarna vid textilfabrikerna i
Norrköping var fruktansvärt. Den
dagliga arbetstiden var i bästa fall tolv
timmar. Lönen varierade i nutida mynt
mellan sex och åtta kronor pr vecka. Det
oaktat var det ingen, utom Jean, som
tänkte att lönen kunde vara för låg, och ännu
mindre att man borde begära högre lön.
Det skulle, trodde man, vara detsamma
som avsked och beständig arbetslöshet.
Jean Bourdeau hade anställning vid
en mindre fabrik invid Västgötegatan,
ungefär mitt emot Östergötlands Folkblads
nuvarande lokaler, och hade vid trettio
års ålder en lön av endast sex och femtio
i veckan. Han sökte länge förmå
kamraterna, ett tiotal, att med hot om
arbets-nedläggelse begära mera lön, ehuru
förgäves. Men en händelse inträffade, som
satte liv i spelet: en tillsyningsmän sökte
våldtaga en väverska, och i förargelsen
över att försöket misslyckades, misshand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>