Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTIL ARBETAREN
53
till över 5,000,000 balar årligen, d. v. s.
något över en femtedel av hela
världs-produktionen. Produktionen av jute kan
uppskattas till 4,300,000 balar årligen.
Att den indiska bomullsindustrin
kommer att än ytterligare utvecklas kan
man taga för alldeles givet.
Indien importerar nämligen bomullsvaror
för omkring 700,000,000 rupees årligen
(1 rupee = kr. 1: 20), huvudsakligast
från England. Exporten av bomull och
bomullsvaror, till övervägande del
råbomull, uppgår till ett värde av cirka
840,000,000 rupees, och exporten av jute
och jutevaror till ett årligt värde av
630,000,000 rupees. Det kan förtjäna
nämnas, att Sverge årligen importerar för
omkring 400,000 kronor bomull och för
omkring 1,400,000 kronor jute från
Indien. Antalet innevånare i staden
Bombay uppgår till 1,175,000 och i Kalkutta
till 1,300,000.
Hr Bakhale från Bombay, en ung,
intelligent och bildad indier, ledamot av
föreningen ”Servants of India” (Indiens
tjänare), en förening av intellektuella, som
har till uppgift att verka för och bland
arbetarna i syfte att väcka såväl dem som
vederbörande arbetsgivare och
myndigheter till förståelse för nödvändigheten av
sociala reformer i olika avseenden, gav
i sin skildring rörande
arbetsförhållandena i textilindustrin en stark målande bild.
Några brottstycken i koncentrat torde
förtjäna återgivas.
Ansatser ha gjorts att söka samla
Indiens textilarbetare i fackliga
organisationer, men resultatet är ännu mycket
ringa; det största hindret består i den
synnerligen dåliga folkupplysningen; endast
omkring 3 procent av arbetarna kunna
hjälpligt läsa och skriva, varför det är så
gott som fullständigt omöjligt att bland
arbetarna få fram personer, som kunna
styra och förvalta en fackförening;
bostäderna äro genomgående de sämsta
tänkbara; det är ingalunda ovanligt att
två familjer bo tillsammans i ett enda
rum, och i ett rum som ingalunda enligt
europeiskt begrepp utan en synnerligen
livlig fantasi kan kallas bostadsrum; det
är icke ovanligt att i Bombay finna
många människor, som sovande tillbringa
nät
terna på gatorna; skillnaderna i kast och
religion äro oerhört hindrande skrankor
för arbetarna i deras strävan att
ekonomiskt och socialt höja sig; de nu
spirande fackföreningarna bland
textilarbetarna ledas och förvaltas av personer ur de
bildade klasserna, vilka personer ofta
förena detta sitt arbete med politiska
syftemål; stora svårigheter göra sig gällande
med avseende på betydelsen av rimliga
avgifter till fackföreningarna; den högsta
avgiften uppgår till endast omkring en
krona pr år i svenska pengar.
Textilarbetarefackföreningarna i
Indien äro relativt nya. Den äldsta är
Madras arbetareförening, bildad år 1918.
Textilarbetarefackföreningen i
Ahmeda-bad bildades år 1920, och föreningen i
Bombay ännu senare. Hela antalet
organiserade textilarbetare kan ej exakt
uppgivas, men torde kunna uppskattas till
omkring 30,000. Någon central- eller
riksorganisation existerar icke. Belysande
för såväl arbetsförhållandena som den
unga indiska fackföreningsrörelsen torde
vara, att i Ahmedabad förekommo år 1925
ej mindre än 33 textilarbetarestrejker av
vilka ingen var godkänd av
fackföreningen. I samband härmed bör måhända
nämnas, att denna fackförening leder nio
skolor med dagundervisning och femton
skolor med nattundervisning. År 1925
lämnade dessa skolor undervisning åt
cirka 1,300 lärjungar. Vidare handhar
föreningen kontrollen och förvaltningen av
dag- och nattskolan i en stor textilfabrik,
varvid arbetsgivaren bidrager med halva
kostnaden. Fackföreningen sysselsätter
78 lärare, varav 43 fullt kvalificerade.
Medel till kostnaderna för undervisningen
erhåller föreningen till god del ur fonder,
vilka anskaffas av fabriksägarnas
sammanslutning. Fackföreningen har ett gott
bibliotek och ett läsrum, men
besökareantalet pr dag utgör endast omkring tio. En
veckotidning finnes, som lämnar
upplysning om arbetarerörelsen i Indien och
främmande länder. Själen i
fackföreningen i Ahmedabad är Gandhi, och de
ledande tjänstemännen i fackföreningen äro
hans lärjungar.
Lönerna i den indiska textilindustrin
äro synnerligen låga, men detta innebär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
