- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXV. 1928 /
57

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEXTIL ARBETAREN 53 till över 5,000,000 balar årligen, d. v. s. något över en femtedel av hela världs-produktionen. Produktionen av jute kan uppskattas till 4,300,000 balar årligen. Att den indiska bomullsindustrin kommer att än ytterligare utvecklas kan man taga för alldeles givet. Indien importerar nämligen bomullsvaror för omkring 700,000,000 rupees årligen (1 rupee = kr. 1: 20), huvudsakligast från England. Exporten av bomull och bomullsvaror, till övervägande del råbomull, uppgår till ett värde av cirka 840,000,000 rupees, och exporten av jute och jutevaror till ett årligt värde av 630,000,000 rupees. Det kan förtjäna nämnas, att Sverge årligen importerar för omkring 400,000 kronor bomull och för omkring 1,400,000 kronor jute från Indien. Antalet innevånare i staden Bombay uppgår till 1,175,000 och i Kalkutta till 1,300,000. Hr Bakhale från Bombay, en ung, intelligent och bildad indier, ledamot av föreningen ”Servants of India” (Indiens tjänare), en förening av intellektuella, som har till uppgift att verka för och bland arbetarna i syfte att väcka såväl dem som vederbörande arbetsgivare och myndigheter till förståelse för nödvändigheten av sociala reformer i olika avseenden, gav i sin skildring rörande arbetsförhållandena i textilindustrin en stark målande bild. Några brottstycken i koncentrat torde förtjäna återgivas. Ansatser ha gjorts att söka samla Indiens textilarbetare i fackliga organisationer, men resultatet är ännu mycket ringa; det största hindret består i den synnerligen dåliga folkupplysningen; endast omkring 3 procent av arbetarna kunna hjälpligt läsa och skriva, varför det är så gott som fullständigt omöjligt att bland arbetarna få fram personer, som kunna styra och förvalta en fackförening; bostäderna äro genomgående de sämsta tänkbara; det är ingalunda ovanligt att två familjer bo tillsammans i ett enda rum, och i ett rum som ingalunda enligt europeiskt begrepp utan en synnerligen livlig fantasi kan kallas bostadsrum; det är icke ovanligt att i Bombay finna många människor, som sovande tillbringa nät terna på gatorna; skillnaderna i kast och religion äro oerhört hindrande skrankor för arbetarna i deras strävan att ekonomiskt och socialt höja sig; de nu spirande fackföreningarna bland textilarbetarna ledas och förvaltas av personer ur de bildade klasserna, vilka personer ofta förena detta sitt arbete med politiska syftemål; stora svårigheter göra sig gällande med avseende på betydelsen av rimliga avgifter till fackföreningarna; den högsta avgiften uppgår till endast omkring en krona pr år i svenska pengar. Textilarbetarefackföreningarna i Indien äro relativt nya. Den äldsta är Madras arbetareförening, bildad år 1918. Textilarbetarefackföreningen i Ahmeda-bad bildades år 1920, och föreningen i Bombay ännu senare. Hela antalet organiserade textilarbetare kan ej exakt uppgivas, men torde kunna uppskattas till omkring 30,000. Någon central- eller riksorganisation existerar icke. Belysande för såväl arbetsförhållandena som den unga indiska fackföreningsrörelsen torde vara, att i Ahmedabad förekommo år 1925 ej mindre än 33 textilarbetarestrejker av vilka ingen var godkänd av fackföreningen. I samband härmed bör måhända nämnas, att denna fackförening leder nio skolor med dagundervisning och femton skolor med nattundervisning. År 1925 lämnade dessa skolor undervisning åt cirka 1,300 lärjungar. Vidare handhar föreningen kontrollen och förvaltningen av dag- och nattskolan i en stor textilfabrik, varvid arbetsgivaren bidrager med halva kostnaden. Fackföreningen sysselsätter 78 lärare, varav 43 fullt kvalificerade. Medel till kostnaderna för undervisningen erhåller föreningen till god del ur fonder, vilka anskaffas av fabriksägarnas sammanslutning. Fackföreningen har ett gott bibliotek och ett läsrum, men besökareantalet pr dag utgör endast omkring tio. En veckotidning finnes, som lämnar upplysning om arbetarerörelsen i Indien och främmande länder. Själen i fackföreningen i Ahmedabad är Gandhi, och de ledande tjänstemännen i fackföreningen äro hans lärjungar. Lönerna i den indiska textilindustrin äro synnerligen låga, men detta innebär

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:47:00 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1928/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free