Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetsfredskonferensen.
Den av socialministern med stöd och
gillande av regeringen anordnade s. k.
fredskonferensen i Stockholm den 30
nov. och 1 dec. innevarande år rönte på
vissa håll en livlig uppmärksamhet. Till
konferensen hade omkring ett par hundra
representanter för arbetare och
arbetsgivare inbjudits och staten bestred
kostnaden. Enligt av socialministern
upprättat program skulle konferensen ”avse
överläggningar angående förefintliga
möjligheter att på frivillighetens grund
åvägabringa bättre samverkan mellan
parterna på arbetsmarknaden och inom
de särskilda företagen”.
Den egentliga anledningen till
konferensen är givetvis icke svår att finna.
För det första är själva uppslaget
utländskt och för det andra är
fackföreningsrörelsen numera en maktfaktor att
räkna med på arbetsmarknaden.
Givetvis har man på arbetaresidan anledning
fråga i vilka avseenden och i vilken
utsträckning arbetsgivarna äro villiga
bidraga till ökat samförstånd och intimare
samarbete med arbetarna. Det skall
sägas att de vid konferensen närvarande
arbetsgivarerepresentanterna icke gåvo
besked härom. Däremot förklarades med
bestämdhet från arbetsgivaresidan att
något avkall på hittills tillämpade
metoder och principer ifråga om att hävda
arbetsgivarnas krav på billig arbetskraft
icke kommer att äga rum. Med
samförstånd och samarbete avser man tydligen
på arbetsgivaresidan framkallandet av
ett sådant tillstånd, som i största möjliga
utsträckning skulle medföra ett
tillbaka-hållande av arbetarnas genom
fackföreningsrörelsen åstadkomna
maktresurser. Att arbetarnas genom inbördes
sammanhållning åstadkomna makt kan
missbrukas till förfång ej minst för dem
själva, därom är ojävigt vittnat, men
fråga är huruvida ej arbetarna själva kunna
tillägna sig full insikt och förståelse för
varje läge och varje situation på
arbetsmarknaden. Åtminstone kan en större
smidighet och anpassning vid lönerörelser
åstadkommas genom att i större
utsträckning lägga ansvaret för en lönerörelse på
ledningen. Så har man inrättat sig på
arbetsgivaresidan, och ingen skall kunna
påstå att detta medfört någon
styrkeför-lust.
Samförstånd och samarbete mellan
arbetare och arbetsgivare på annan
grundval än den redan lagda, nämligen
kollektivavtalets, vore en konstlad och
betydelselös företeelse.
Intressemotsättningarna äro fullt naturliga och låta sig icke
utjämnas genom tillgripande av konstlade
medel. Det kollektiva avtalsinstitutet,
sådant det bör vara, är ännu ej vare sig
ifråga om innehåll eller omfattning till
hälften genomfört. Vid uppbyggandet av
detta institut, som är arbetarnas verk,
tillkännagåvo arbetsgivarna nästan
undantagslöst aldrig någon önskan till
samförstånd och samarbete. Skulle
emeller
N:O 4, 1 920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
