Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
31
möjligheter för en fortsatt utveckling i
ännu många år.
Såsom belysande för
vinstmöjligheterna inom denna unga industri må anföras,
att det engelska bolaget Courtaulds för
närvarande har ett kapital på 600
miljoner kronor, varav endast 36 miljoner
inbetalats, resten utgöres av gratisaktier,
som utdelats sedan 1919.
I en engelsk tidning har påpekats,
att norrmännen voro bland de allra första
att inse de enorma möjligheter, som den
nya industrin innebar. De norska
pappers-massefabrikerna offrade betydande belopp
för att studera och uppbygga
råvaruproduktionen. Resultatet av detta arbete har
också blivit, att Norge levererar en stor
del av den erforderliga råvaran. Firman
Borregard levererar sålunda cirka 35,000
ton årligen till konstsilkeindustrin.
Varför upptager då inte Norge själv
tillverkningen av sådant silke? Orsaken
är den, att befolkningen är för ringa och
hemmamarknaden för liten. Att tillverka
för export lönar sig icke heller, ty övriga
länder ha rest höga tullmurar för att
utestänga importen även av denna produkt.
För övrigt har Norge icke tillräckligt stor
textilindustri för att rekrytera
fackarbetare. Därför har Norge valt att tillverka
endast råvaran och har på detta område
genom fortsatta experiment förbättrat
tillverkningsmetoderna i avsikt att utjämna
de relativt höga priserna på trä och
arbetskraft.
I Tyskland har man också en stor
produktion, men särskilt i Kanada har man
på sista tiden koncentrerat sig på blekt
sulfit för konstsilkeindustrin såväl i U. S.
A. som i Europa, varför konkurrensen är
hård.
Professor Bertil Ohlin har i en
tidningsartikel propagerat för en nordisk
produktionsunion på området. Han
skriver bland annat:
”Att denna industri använder nordisk
cellulosa som råvara betyder mindre än
att den kräver dyrbara anläggningar, en
högtstående arbetarstam och duktiga
ingenjörer, alltså precis detsamma som en
hel del andra industrier, som vuxit sig
starka i Norden. Av länder, som likna de
nordiska, ha Belgien, Schweiz och Holland
alla tre stora konstsilkeindustrier. Varför
skulle icke vi då också kunna komma med ?
I ett hänseende är helt visst dessa
länder lyckligare ställda än de nordiska. De
ha haft en exporterande textilindustri och
ha därför också haft lätt att få en export
i gång även av konstsilke.
En stark konstsilkeindustri i de
nordiska länderna är likväl icke otänkbar. Den
kan mycket väl utvecklas, i det att dessa
länder tillsammans bilda en stor marknad,
som kan absorbera produktionen från ett
eller flera större företag.
Talet om en nordisk tullunion har
hittills haft en ganska
verklighetsfrämmande karaktär. Häri ligger ingenting
häpnadsväckande, ty en så genomgripande
reform kan icke komma utan många och
långa förberedelser.
Skulle det icke vara praktiskt, om man
försökte komma över, där muren är lägst,
och till en början införde tullfrihet inom
de nordiska länderna för ett begränsat
antal varor, först och främst för sådana,
som liksom bilar och konstsilke tillverkas
vid stora företag och som därför kräva
en stor marknad.
Tyvärr lägger den okvalificerade
mest-gynnadnationsklausulen för närvarande
hinder i vägen för en sådan politik. Det
är nämligen först på de senaste
årtiondena, som Danmark, Norge och Sverge ha
betingat sig rätt att behandla varandra
gynnsammare än andra länder, just med
sikte på ett framtida tullpolitiskt
samarbete.
Den nordiska handelspolitikens
viktigaste och mest aktuella uppgift synes vara
att så snart som möjligt få denna rätt till
nordisk preferensbehandling erkänd i alla
traktater med främmande makter.
Därigenom banas väg för ett praktiskt
tullpolitiskt samarbete och för industriell
utvidgning, bl. a. också för
konstsilkeindustrin.”
Att icke betala sin kontingent på ett
korrekt och punktligt sätt är detsamma
som att motarbeta organisationen. Den
medlem, som står på rest är själv sin
värsta fiende, på samma gång han
missaktas av sina kamrater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
