- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXVI. 1929 /
109

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEXT IL ARBETAREN 97 Handvävarens berättelser. XIII. Liket. Det var högst sällan Mårten Glans var benägen berätta någon historia som han själv upplevat. Vi visste emellertid att hans växlingsrika levnad, särskilt under vandringsåren som ung vävaregesäll, lämnat efter sig många minnen och hågkomster av icke alldagligt slag. Men det gällde att kunna förmå honom berätta något om sig själv. Efterföljande berättelse förtäljde han, egendomligt nog, utan någon påtryckning från oss. Vävstolarna och spolrockarna stodo stilla, det var nämligen middagsrast. Samtliga i vävareverkstaden, som väveriet i allmänhet kallades, sutto på olika föremål och åto medförd middagsmat, som, ehuru enkel, dock tycktes smaka alla väl. Plötsligt slutade Mårten äta, såg eftertänksamt bort mot ett av fönstren och liksom lyssnade. Omedvetet lyssnade även vi. Kyrkklockorna ringde! Någon sänktes ned i mullen. Vi blevo glada varje gång Mårtens sinnesstämning avvek till ett märkbart allvar, ty många av hans berättelser fingo vi lyssna till just efter en stunds allvarlig tystnad. Innan kyrkklockorna tystnat voro vi andra i färd med att fullfölja måltiden, men Mårten förblev orörlig så länge klockringningen pågick. Så skulle vi som vanligt ha vår middagsvila på golvet med något föremål under huvudet, men härav blev intet, ty Mårten började berätta: Pojkar — vi fingo alltid heta så, oaktat flera av oss voro stora karlar — ha ni någonsin sett ”lik titta” eller ”lik springa”? Nej, naturligtvis inte! ”Lik springa” kan för övrigt endast en sjöman få se när det stormar. Jag, ser ni, har en gång sett ett ”lik titta”, och det glömmer jag inte så lätt. Kyrkklockorna, som nyss ringde, gav mig anledning att ur minnets skrymslen söka fram en händelse, som ristat sig djupt och skarpt in i mitt minne. Min andra anställning som klädesvävare efter gesällprovet i Norrköping erhöll jag i Skåne hos en änka efter en färgare. Änkan skötte fabriken, som bestod av två kardmaskiner, en spinnstol, två vävstolar och ett par färgpannor, som en hel karl. Fabriken var belägen vid ett vattenfall i en tämligen stor bäck eller å. Ett vattenhjul drev en skvaltkvarn och en hammarstamp för vadmal. Kard-, spinn- och vävstolarna drevos med handkraft. Ehuru änkan var ett tiotal år äldre än jag, var jag dock betänkt på att bilda hjonelag med henne, men något frieri blev ej av på grund av eldsvåda. Fabriken brann nämligen ned till grunden. Olyckan inträffade därigenom, att ej tillräcklig varsamhet hade iakttagits vid svedning av vadmal. Svedningen avsåg att giva tyget utseende av kläde och tillgick så, att ”luggen” på tyget borstades upp med en hård rotborste och sveddes därefter med brinnande halmviskor. Det var nu intet annat att göra än att ta ränseln på ryggen, enpåken i hand för att vandra ut och söka nytt arbete. Ni ha ej vandrat, ni pojkar, men det skulle göra er gott. Man lär sig mycket genom resor, man får läsa livets egen bok, se människorna på gott och ont. Jag har alltid varit en kär vän till djuren — Mårten strök verkstadskatten, som just nu kom kurrande fram till honom, över ryggen — och detta har jag haft gott av under mina många och långa vandringar ute i världen. Ser ni pojkar, i bondgårdarna finnas alltid mer eller mindre arga hundar, och dessa tycka inte om främlingar, allra minst vandrande gesäller, vare dessa än så hederliga. Hunden, pojkar, är som människan, han söker angripa sin fiende inte framifrån utan bakifrån. Se på alla hans krumsprång, vilka tydligt bekräfta detta. Efter sex dagars vandring från den fabrik, som av branden lades i aska, kom jag i sällskap med en vandrande hattmakaregesäll, som hade huvudstaden till mål för sin fotresa. Det blev afton och nattlogi måste sökas, var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:47:05 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1929/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free