Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 TEXTILARBET AREN
för kosan ställdes till första bästa
bondgård. Skällande kom gårdens stora hund
oss till mötes. Hattmakaren började
darra i knävecken och höll sig bakom min
rygg. Hunden i sin tur ville åt ryggen
på hattmakaren. Efter en dryg kvarts
timme sade jag till hattmakaren att gå
sakta baklänges, varefter jag började
sysselsätta hunden genom att hota honom
med enpåken. Om några minuter var
hattmakaren försvunnen, och jag har
sedan dess inte sett honom. Hunden
levde som vore han besatt. Jag tog av
ränseln, satte mig på dikesrenen.
Hunden blev förbluffad, men fortsatte dock
att skälla. Jag knöt upp ränseln, tog
fram en kokt kofot, som jag dagen förut
blivit förärad i en bondgård. Hunden,
som var mycket mager, tystnade och
började vädra. Jag slet av ett par stycken
av kofoten och åt. Hunden kom, viftade
med svansen och gnällde bedjande. Han
fick hela kofoten, som han inom kort åt
upp helt och hållet. Vi, hunden och jag,
gingo fram till mangårdsbyggnadens
köksingång, öppnade dörren och stego in.
Bonden och gårdens manliga besättning
voro redo intaga kvällsmat. Bonden såg
förundrad på mig och på hunden.
Slutligen bannade han den senare för hans
dåliga vakthållning, men moran kom och
mäklade fred samt bjöd mig sitta fram
till bordet, på vilket två stora lerfat
tronade, det ena fyllt med rägmjölsgröt och
det andra med väl skummad mjölk.
Framför var och en låg ett stort stycke
grovt rågbröd med en liten klick smör på
samt en träsked. Sedan även jag
erhållit bröd, smör och en träsked började
ät-ningen, som tillgick så, att var och en
med tummen klenade ut smörklicken på
brödet, varefter var och en med
träskeden tog först gröt ur ena fatet och
därefter mjölk ur det andra samt förde detta
till munnen. På så sätt tömdes de båda
faten sakta men säkert. Efter några
rapningar ville bonden höra nyheter
utifrån världen, vilket jag var beredd på,
men förklarade att jag skulle vänta med
detta till morgondagen. Jag anhöll om
logi över natten och blev anvisad sådant
på logen.
Nu, pojkar, kommer jag till
huvudsa
ken i min berättelse. Jag trevade mig in på
logen i mörkret utan lykta eller elddon.
Plötsligt stötte jag emot någonting, vad,
visste jag ej, men jag hörde ett dovt ljud
från loggolvet. Jag böjde mig för att
känna på föremålet, men drog handen
hastigt tillbaka. En oförklarlig känsla
kom över mig och jag stod orörlig en lång
stund. Jag kravlade över till höladan och
borrade mig in i höet samt beslöt att på
morgondagen se efter vad det var som föll
ned på loggolvet. Så snart det dagats
gick jag upp på logen och öppnade
log-luckorna. Vad tror ni jag fick se! Jo,
ett helt och hållet avklätt lik av en kvinna,
som med vidöppna ögon stirrade mot mig.
Det var kusligt, pojkar. Det första jag
gjorde var att trycka igen ögonlocken,
sedan förstod jag sammanhanget. Liket
låg på två bräder, lagda på två träbockar
och täckt med ett gammalt hästtäcke. I
mörkret kom jag att stöta till det ena
brädet med följd att liket föll i golvet.
Jag ställde i ordning katafalken, tog liket
i famn, lade det varsamt på sin plats och
höljde över täcket. Härefter gick jag in
i köket för att få något varmt i mig.
Bonden, hans två söner och två drängar
sutto redan till bords och drucko rågkaffe,
vari de doppade grovt rågbröd. Har det
spökat för gesällen på logen i natt,
frågade bonden och sneglade på de andra.
Nej, patron, svarade jag och tilläde: en
hantverksgesäll ser aldrig några spöken
annat än på ljusa dagen. Jo, ser han,
sade bonden, gesällen har logerat
tillsammans med en ”självspilling” i natt, en
piga här i gården, som fört ett okristligt
leverne inför både Gud och människor.
Sedan solen gått ned i dag skall hon föras
över kyrkogårdsmuren för att sänkas i
ovigd jord, henne till straff och andra till
varnagel. Gesällen kan stanna kvar och
hjälpa drängarna med liket över muren
och ner i jorden. Då jag haft liket i min
famn på morgonen hade jag intet emot
att vara med om att sänka det i jorden
på aftonen.
Den andra natten i bondgården
logerade jag i drängstugan. Innan vi
somnade berättade drängarna följande: Hon,
som i kväll inte fick någon kristlig
begravning, var en vacker, arbetsam och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
