Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
19
tuella behov. Man har nämligen i allt för
hög grad varit benägen att lämna
ägarna, aktieinnehavarna, största möjliga
vinster. Följden har blivit den, som man
nu får bevittna, att de flesta av företagen
äro mer eller mindre hårt kramade av
bankhänder och i anledning härav mindre
konkurrensdugliga. Att under den
hårda konkurrens, som de i
konkurrenshänseende kraftigaste företagen inom landet
tillsammans med utlandet åstadkomma,
med framgång driva de företag, som för
sin drift äro nödsakade att dels betala
dryga räntor och dels få sitt
rörelsekapital ransonerat av bankhänder, är
omöjligt. Att vara handicapad genom
bank-kramning betyder tillintetgörande av
såväl lust som energi. Det blir skillnad i
pris, om ett företag kan köpa material
och övriga förnödenheter kontant, och
det blir skillnad i driftsmöjligheterna, om
ett företag tillika har tillräcklig kraft att
bära en anhopning av färdiga produkter.
Av de två slags textilföretag, som jag
nyss berörde, ha vi två typiska inom
bomullsindustrin här i landet, nämligen
Borås Wäfveri Aktiebolag, som till det
yttersta rationaliserat driften, och
Norrköpings Bomullsväveri Aktiebolag, som
har reserverat kapital och ringa skulder.
Båda företagen upprätthålla driften i full
utsträckning. Hur ser man nu denna
sak på arbetaresidan? Å ena sidan kan
man konstatera, att vissa företag
upprätthålla driften i full utsträckning, å
andra sidan företag, som endast låta
arbetarna arbeta 3, 4 eller i bästa fall 5
dagar i veckan. I båda fallen betalas
av-talsenliga löner, men arbetsförtjänsten
blir givetvis olika. Självfallet kan intet
nu göras mot detta, men den frågan
ligger emellertid nära till hands, om man ej
genom sammanslutningar inom de olika
textilgrenarna skulle kunna åstadkomma
mycket, dels med avseende på en jämnare
fördelning av arbetstillgången och dels
ifråga om en bättre motståndskraft gent
emot den utländska konkurrensen. På
såväl arbetare- som arbetsgivaresidan
gör man ofta den invändningen, att
trus-ter, karteller och liknande
produktions-sammanslutningar på ett eller annat sätt
skulle hindra och beskära det fria
nä
ringslivet och dess utveckling. Det är
emellertid icke alldeles säkert, att dessa
invändningar äro grundade på närmare
skärskådande av problemet. Personligen
hyser jag den uppfattningen, att
härigenom mycket skulle kunna åstadkommas
till det bättre, ej minst för arbetarna.
Hittills ha små krampaktiga försök gjorts
att åstadkomma sammanhållning i syfte
att minska den inbördes konkurrensen.
Sålunda försökte för några år sedan vissa
yllefabriker, vilka ursprungligen startats
som löngodsspinnerier, att åstadkomma
någon slags sammanslutning, men
försöket misslyckades redan i början. Sista
försöket gjordes inom
klänningstygs-branschen med till synes visst resultat,
som emellertid nu spruckit. Om den nu
påtänkta sammanslutningen inom
linneindustrin skall hålla, återstår att se.
Inför dessa faktiska förhållanden kan man
icke draga någon annan slutsats än den,
att textilindustrin ännu ej drivits till
sista branten för det möjliga beträffande
den inbördes konkurrensen. På
arbetsgivaresidan är nämligen än så länge den
meningen förhärskande, att någon
sammanslutning ej vare sig är möjlig eller
nödvändig. På denna mening vilar
resonemanget: Låt oss i fortsättningen
arbeta som hittills; låt oss konkurrera på liv
och död och låt den svage gå under och
falla bort. Varför släpa med så många
livsodugliga företag inom textilindustrin,
företag, som icke ha något
existensberättigande? Detta är kanske ett riktigt
resonemang, men beträffande den vägen
vill jag säga, att den med
naturnödvändighet måste leda till ett både onödigt och
fruktlöst slösande med värden. Vi ha
nyligen bevittnat ett fall, då banken såg
sig nödsakad stoppa kreditgivningen åt
ett textilföretag, som i anledning härav
måste nedlägga verksamheten.
Arbetarna blevo arbetslösa, och de maskiner, som
voro användbara, blevo tvångssålda för
billigt pris för att här och var insättas
i den hårda konkurrensen. En tänkt
möjlighet att inköpa maskineriet för
nedskrotning vann icke gehör. Fortsätter
vår textilindustri på den vägen, att söka
konkurrera ihjäl de enskilda företagen,
blir följden den att nästan varje företag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
