- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXVII. 1930 /
72

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

64 TEXTILARBETAREN pen till ett högre plan. Småsintheten bannlystes helt från arbetarleden. I dag kan man knappast säga så om arbetarrörelsens kamp. Det finns individer nu, som göra allt för att förringa, misstänkliggöra särskilt dem, som gå främst i leden. Vad kan detta bero på? Ja, det finns åtskilligt, som förklarar det. Själva den tid, som vi leva i, är hård, grov och brutal, och människorna bli likadana. Fackföreningsarbetet är ej heller av naturen så beskaffat, att det skänker entusiasm. Dagligen ställer detta arbete oss inför en ren, kall verklighet, som sannerligen ej gör oss fina och entusiasmerade. Fackföreningsmannen har lätt att förlora sinnets friska vårstämning under sitt arbete. Får han därtill höra misstänksamhet och otack ifrån de egna, så undrar man ej på att sinnet blir dystert. Fackföreningsrörelsen bör dock i tid beakta dessa tidens tecken. Entusiasmen håller på att försvinna och ersättas med något annat. Socialismens fana bör dock ännu en gång kunna föras i entusiasmens tecken. Småsintheten bör kastas bort. Arbetarna måste, trots den brutala verkligheten, se till, att det inom egna leder finnes tro, entusiasm och storsinthet. Varför skall inte t. ex. en ledares arbete uppskattas? Varför betraktas dessas motiv som dåliga? En fackföreningsordfö-rande är väl en lika ärlig människa som varje annan medlem, trots att han råkat bli en av fackföreningens främste. En funktionär i ett fackförbund har lika rätt att bli betraktad som en hederlig medlem som vilken annan medlem som helst. * Vi ha ett medel, som på ett egendomligt sätt skapar entusiasm, nämligen sången. Sången måste tagas mera i anspråk i våra fackföreningar. En vacker arbe-tarsång höjer sinnet och ökar stridsmodet. Hur mycket har ej en eldig sång åstadkommit? Tänk på Marseljäsen, Interna-tionalen eller vår egen, gamla vackra sång Arbetets söner! Tag, när mötenas tid börjar, fram dessa sånger! Sjung, sjung! * Låt oss på nytt frammana den friska vårstämningen inom våra fackföreningar. Arbetarrörelsens sak fordrar det. Vi äro alla människor, som behöva plats för våra idéer. Med småsinthet och egoism nå vi aldrig fram till vårt mål. Må vi med entusiasm och förhoppning vandra vidare. E. R. Intryck från Tyskland. Vårt tyska broderförbund ”kongressade” i mitten av juni månad nere i Stuttgart. För vad som förekom pä kongressen redogöres i korthet på annat ställe i bladet. Här skall alltså endast summeras ihop en del intryck från resan och kongressen. För den, som inte tidigare gjort den europeiska kontinentens bekantskap, är naturligtvis en sådan resa en upplevelse. Dock var den första delen av resan det knappast, enligt min mening. Den en gång i tiden svenska ön Rügens branta kritklippor äro onekligen vackra, men så förfärligt imponerande fann jag dem inte. Och åsynen av staden Stralsund — även den. en gång i tiden svensk — imponerade ej heller nämnvärt, trots att staden ifråga spelat en viss roll i Sverges historia. Enligt gamle hedervärde Odhner anlände, som en del kanske minnas, en höstdag 1718 ”två dammiga ryttare till stadsporten i Stralsund. Den ene av dem var Karl XII”. Nu gavs det förstås inte tid att titta på stadsporten, ifall den finns kvar, utan det bar iväg vidare. Resan genom Nordtyskland med dess enformiga slätter var verkligt tråkig. Bättre blev det dock på andra sidan Berlin. När tåget ångade in på Stettiner Bahnhof i Berlin, blev det liv och rörelse i kupéerna. Så snart tåget stannat, öppnades fönstren i en hast och bagaget flög ut den vägen, för att tillvaratagas av någon påpasslig ”Träger”. I Sverge får och kan man icke langa ut kappsäckarna fönstervägen, men i Tyskland är detta en, låt oss säga god regel. Berlin hann man icke se mycket av på nedresan, ty uppehållet var kort, och det gällde att hastigt och lustigt komma till Anhalter Bahnhof, varifrån tågen söderut avgå. På återvägen passade jag dock pä att göra ett uppehåll i Berlin som verkligen har åtskilligt sevärt att bjuda på, även om man inte räknar Siegesallé dit. Berlin är nog annars i alla avseenden, åtskilliga strån vassare än både Stockholm och Norrköping.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:47:09 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1930/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free