- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXVII. 1930 /
96

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84 TEXTILARBETAREN lands västkust. Blackpool är ingen textilstad utan en. utsökt badort med ett rörligt folkliv, ehuru säsongen var över, när vi voro där. Textilarbetarna i England uppgivas emellertid vara mycket för badliv, och bland Blackpools badgäster lära finnas många ”textilare”, som där tillbringa sina korta fritider. England har under sommaren haft en lång textilarbetarestrejk, och de strejkande arbetarna lära förståndigt nog ha använt strejktiden till att löga sig i havet och lapa sol på stränderna vid Blackpool. Bad är alltså Blackpools huvudnäring. Ett styrelsemmanträde är hemma i Sverge ingen konstig sak, inte ens om det gäller en in.ter-nationals styrelse. England är emellertid England, och där går i det sådana fall inte med mindre än att stadens borgmästare öppnar sammanträdet. Blackpools ”Lord Mayor” infann sig alltså i sin löjliga ämbetsskrud och hälsade oss högtidligt välkommen till Blackpool, som förstås var mycket glad över att få hysa sådana gäster. Han bekände dock, att han inte hade en aning om vad vi skulle behandla. Sammanträdets ordförande, den skäggige men ungdomlige veteranen Ben Turner, svarade honom, att vi inte voro mindre glada över att få gästa den skönaste staden på jorden. Uppehållet i Blackpool blev inte långvarigt. Så snart sammanträdet var undanstökat bar det iväg hemåt, ehuru undertecknad passade pä att göra en dags uppehåll i jättestaden London. Den dagen var emellertid söndag och en söndag kan man tillbringa trevligare än i England. Engelsmannen är som bekant en religiöst, sedligt och moraliskt oantastlig människa, en som lyder gud, ärar konungen och är mänsklig och gudomlig lag undergiven ända därhän, att han helgar sabbaten. Åtminstone är han så till det yttre. Den, som känner till lord Byrons m. fl:s kamp mot engelsk konservatism, har emellertid fått intrycket av ett skenheligt folk, som håller styvt på yttre former, men invärtes inte är bättre än andra. Det är inte utan att det intrycket kvarstår efter ett besök i England. Londons berömda zoologiska trädgård var emellertid inte denna söndag öppen för andra än folk med kort, familjebiljetter o. d. Kanske var det brott mot tio guds bud att sälja biljetter på en söndag? ”No admittance” var i alla fall svaret från den ohövlige vaktaren av helgedomen. Utanför fingo vi emellertid se hur det går till på folkmöten i England. Först kom där en äldre herre och slog upp en talarstol, på vilken stod ”Christian Evidence Society”. Han samlade en. förhål landevis talrik publik, men hade det rätt så besvärligt, ty publiken ställde näsvisa frågor, som han hade litet svårt att besvara. En stund efter slog en ung man upp en talarstol strax intill och drog bort en stor del av den förre talarens publik. Det var en kommunist. En liten stund senare restes en tredje talarstol alldeles i närheten, och så började publiken vandra dit. Där stodo de tre talarna sä nära, varandra, att den ene hörde den andre och försökte överrösta varandra för att fånga publikens intresse. Publiken flyttade från den. ene till den andre, och trivdes bäst kring den talarstol, där det gick livligast till. Det är säkerligen intet nöje att vara folkmötestalare i England. Äro engelsmännen annars stela utav sig, så äro de sä mycket friare på folkmötena. Var och en har rätt att när som helst bryta av talaren och ställa frågor till honom. Talaren får vackert låta bli att ilskna till. Det bästa han kan göra är att söka vara med i galoppen och svara på frågorna. Kan han inte det, så tycker- publiken, att det inte är något bevänt med honom. En liten ersättning för förlusten av att inte se zoologiska trädgården beredde besöket i madame Tussauds världsberömda vaxkabinett, som verkligen var öpppet på söndagen. Där fingo vi se massor av historiska personer, döda såväl som levande, men som vore de livs levande allesammans. De voro alla i naturlig storlek och med naturliga drag. Alla verkade sannerligen inte så imponerande som i tidningar och skolböcker. Toffelhjäl-ten Abraham Lincoln var ingen märkvärdig figur, och den. store Napoleon var rätt liten. Caspars-son i Soc.-D., som var min följeslagare, påstod i anledning därav att alla stora män äro små. Är detta riktigt, så är den italienske boxaren Car-nera ingen stor man. Hans kroppshydda var fa-saväckande stor, bröstet var oerhört kraftigt och fotterna voro något enastående. Det är inte att undra på att stora, starka karlar ramla omkull av förskräckelse, när de befinna sig tillsammans med honom i ringen. Dempsey, som stod bredvid, var heller ingen duvunge, fast inte på långa vägar så stor som Carnera. Tunney var betydligt spinkigare än Dempsey, och Carpentier verkade rent liten i sällskapet. Så fanns det en skräckkällare, där man fick se alla slags mördare, avrätt-ningsverktyg, tortyrredskap, avrättningar, tortyr, avhuggna huvuden, avskurna näsor och allt möjligt i den. vägen. Det är inte lämpligt för folk med svaga nerver att stiga ned i ”Chamber of Horrors”.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:47:09 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1930/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free