Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEXTILARBETAREN
exempel. I vårt kalla klimat ges det ingen
verklig kultur, i varje fall ingen verklig
hemkultur utan en hygieniskt
tillfredsställande bostad. Bostaden skall skydda för
kyla och värme, för himmelens vindar och
främmande blickar. Inom bostaden skall
familjen utföra sina finare och grövre
funktioner. Den skall utgöra ramen
omkring hemmet och i detta skola barnen
födas och fostras. I hemmet skola de
primitiva drifterna tuktas och där skall
mänsklighetens sprödaste blomma,
familjekärleken, utvecklas till skönhet och prakt. Har
den svenske arbetaren överhuvudtaget en
bostad, som fyller denna uppgift? Den
officiella statistiken, som räknar med ett
mycket begränsat bostadsminimum — två
personer per rum — säger, att en mycket
betydande del av det arbetande folket i
vårt land bor i överbefolkade kyffen.
Hur är det med kläder och föda? De
flesta arbetare kunna i dag
tillfredsställa sina behov bättre än för tjugo år sedan.
Men många samhällsnyttiga grupper —
skogsarbetare, lantarbetare, textilarbetare
etc. — lida ännu brist i viktiga avseenden.
Endast ett begränsat antal yrkesgrupper
torde ha en årsinkomst, som motsvarar ett
verkligt existensminimum.
Vi producera för litet.
Vi måste producera mera, innan vi
kunna avskaffa fattigdomen.
Socialisterna ha anklagat kapitalismen för
misshushållning. Den har icke förmått att
producera tillräckligt med bröd åt allt folket.
I syfte att lösa fattigdomens problem
kräva socialisterna, att jorden och
produktionsmedlen överföras i samhällets ägo
och ställas helt till samhällsmedlemmarnas
förfogande. Socialiseringen syftar med
andra ord till att avskaffa enskilda
kapitalisters profitintresse, vilket intresse
visat sig vara ödesdigert i både ekonomiskt
och kulturellt avseende.
Privatkapitalismen är kulturfientlig.
Producera vi verkligen för litet?
frågar läsaren. Fabrikerna måste ju slå
igen, därför att det råder överproduktion
på varor! Magasinen äro ju fulla och de
stora skyltfönstren digna ju under varor.
I väldiga annonser utbjuda affärsmännen
sina lager. Jag godtager denna
invändning. Men tänkom oss att jordbrukets
omkring 300,000 fattiga arbetare med
hustrur och barn marschera in i städer
och stadsliknande samhällen och fylla alla
sina behov av mat, kläder, husgeråd och
förströelsemedel. Vad tro ni skulle bli
kvar, sedan dessa fattiga människor fyllt
sina behov för den närmaste tiden? Om
det eventuellt bleve något kvar, kunde vi
låta skogarnas cirka 70,000 proletärer
marschera upp och få det som är kvar.
På detta sätt skulle de stora lagren länsas
i ett huj, och det skulle ändock finnas
skaror av arbetare som inte fått något
med vid utdelningen!
Det är sant, att godsägare Jordbom
och konsul örnfot disponera femton rum
vardera. Tillsammans tjugo rum mera än
de rimligen ha användning för och kunna
göra anspråk på. Men vi skulle inte kunna
bereda varje familj en hygieniskt
tillfredsställande bostad, om vi fördelade alla
bostäder så, att varje familj ej erhöll mer
än tre rum och kök. De stora
lägenheternas innehavare äro icke så många. I
Sverge äger cirka 2 procent av
befolkningen halva nationalförmögenheten,
medan 70 procent av befolkningen är
praktiskt taget egendomslös. Om de
egen-domslösa 70 procenten delade broderligt
med de två procenten, så skulle de 70
erhålla en summa på man, men de skulle
inte kunna lösa sin bostadsfråga genom att
ransonera de rikas slott och palats, inte
ens om vi räkna med Gustaf den Sistes tio
slott! Vi måste producera mera för att
komma fattigdomen till livs.
En jämnare fördelning nödvändig.
Socialismen uttryckte ursprungligen
massornas krav på en etisk fördelning av
arbetets resultat. En jämnare fördelning
skulle bl. a. medföra att det, som många
människor f. n. förstår med fattigdom och
brist, skulle avskaffas. År 1920 var som
bekant ett gott år. Detta år hade
2,066,000 medborgare tillsammans en
inkomst av 6,015 miljoner kr. Om denna
summa fördelats rättvist på alla
inkomsttagarna, så hade varje inkomsttagare
erhållit omkring 2,911 kr. Detta hade
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
