Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättsordning.
Det har blivit nära nog ett axiom, att
svensk rättsordning står i en särklass i
världen. Förvisso stå vi oss också gott i
detta hänseende vid jämförelse med andra
länder. Vår lagstiftning är i många
stycken betydligt modernare och humanare än
lagstiftningen i de flesta andra länder.
Vår domarekår har rykte om sig att vara
en av de omutligaste och redbaraste i
världen. Ingen jämförelse med andra
länder, hur smickrande för oss den än må
vara, kan dock längre dölja vår
rättsordnings stora fel och brister. De äro alltför
uppenbara.
”Sverges Rikes Lag” har ibland blivit
kallad ”Sverges rikas lag” och detta icke
utan fog. Den är skriven av de rika och
dess tillämpning ligger än så länge i
händerna på dem. Vår rättsordning vilar på
ett klassamhälle och tjänar därför främst
dem, som betyda mest i samhället. Den
rättsuppfattning, som dominerar vår
rättsordning, är den ekonomiskt
härskande klassens rättsuppfattning, och från
denna kan ingen rättvisa i modern mening
komma. ”Icke hämtar man väl vindruvor
av törnen eller fikon av tistlar.”
Nej, det förhåller sig alltjämt så, att
lag och rättsordning icke fungera lika
för rika och fattiga, för ”höga och låga”.
Hela rättsförfarandet, alltifrån
polisundersökning upp till dom i högsta instans,
ger en klar spegelbild av det klassamhälle,
som faktiskt är. Den fattige brottslingen
drabbas hårt och tungt av lagens arm,
även där brottet är ganska problematiskt.
Den rike har många möjligheter att sno
sig från det ansvar, som den fattige sällan
kan komma ifrån. Det är visserligen icke
ett brott att vara hungrig, men det kan
understundom vara ett svårt brott att
följa driftens lagar och söka stilla hungern.
Att taga sig föda, där man icke på annat
sätt kan få sådan, kan få gäldas med
månadslångt fängelsestraff, man må sedan
vara hur hungrig sig helst. Att vara
stor-förskingrare är däremot relativt billigt.
Ett par års straffarbete för en dylik
verkar, i jämförelse med straffen för s. k.
småtjuvar, nästan som ett skämt. Hur
många förbrytare ur ”de högre klasserna”
kunna f. ö. inte alldeles klara sig från
straff genom att förklaras otillräkneliga 1
Man har ju en läkarvetenskap, och även
vetenskapen står som bekant till den rikes
förfogande i långt högre grad än till den
fattiges. Det torde för en fattig
brottsling i de flesta fall vara ungefär lika svårt
att bli förklarad otillräknelig som för en
kamel att promenera genom ett nålsöga.
Förvisso är vår rättsordning i dag
mycket bättre än den har varit. Det vore
en dumhet att förneka detta. Den står
emellertid ännu icke i någon samklang
med den rättsuppfattning, som är eller i
varje fall håller på att bli de breda
folklagrens. Denna nya rättsuppfattning har
ännu icke förmått i någon högre grad
N:O 2, 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
