Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 23.
Svenska Arbetsgivareföreningen har i
sina stadgar en paragraf n:r 23, vilken
ofta låter tala om sig. I denna paragraf
förekommer bl. a. följande bestämmelse:
”1 kollektivt avtal, som upprättas mellan
delägare eller medlem i föreningen och fackförening
eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att
arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda
arbetare, att leda och fördela arbetet och att
begagna arbetare från vilken förening som helst eller
arbetare, stående utanför förening.”
Rätten att fritt antaga och avskeda
arbetare är för Arbetsgivareföreningen
en helig rätt, så helig att föreningens
stadgar förbjuda medlemmarna att
underteckna ett avtal, vari denna rätt icke
garanterats. Föreningen själv vakar
sorgfälligt över att icke någon medlem
kompromissar bort denna heliga rätt.
Parollen är här den från ”Fänrik Ståls sägner”
bekanta: ”Släpp ingen djävul över bron!”.
Bestämmelsen i § 23 går också igen i de
flesta avtal i följande vedertagna
formulering :
”Med Iakttagande av avtalets bestämmelser i
övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela
arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt
att använda arbetare, oavsett om dessa äro
organiserade eller ej.”
Den 15 juni 1932 fällde
arbetsdomstolen i ett mål om avskedande ett utslag av
prejudicerande betydelse, och därvid
gjordes en tolkning av den sedvanliga
avtalsbestämmelsen, som säkerligen helt
tillfredsställer Svenska
Arbetsgivareföreningen. Partilie Omnibus A.-B. hade under
uppgivande av brott mot gällande
ordningsföreskrifter såsom orsak avskedat en
chaufför Jacobsson. Det uppgivna skälet
visade sig icke vara hållbart, och
arbetar-parten krävde därför Jacobssons
återtagande. Då arbetsgivaren vägrade gick
arbetarparten till arbetsdomstolen, vilken
i sitt utslag bl. a. yttrade:
”Den egentliga tvisten i detta mål hänför sig
emellertid till tillämpningen av själva
huvudregeln. Ä arbetarsidan har nämligen gjorts
gällande, att om arbetsgivaren ■— trots att han kunnat
verkställa uppsägning utan angivande av skäl —
likväl i det särskilda fallet uppgivit motivet för
uppsägningen, de sakliga skälen för avskedandet
skulle kunna göras till föremål för rättsligt
bedömande och arbetsgivaren förpliktas återtaga
arbetaren, därest avskedandet vid ett sådant bedömande
funnes hava varit förhastat. Arbetsdomstolen kan
icke godkänna denna uppfattning, som egentligen
har sin grund i en med den här tillämpliga
rätts-satsen alldeles oförenlig föreställning, att
arbetaren har ett slags rätt att bibehållas vid sin
anställning, om icke ett objektivt godtagbart skäl
för uppsägning föreligger. Arbetsgivaren har,
liksom arbetaren, rätt att själv bestämma, huruvida
han genom uppsägning vill göra sig fri från
anställningsförhållandet. Såväl arbetsgivaren som
arbetaren har tillika rätt att hemlighålla skälet
för sin uppsägningsåtgärd. Men föredrar den, som
uppsäger, att uppgiva skälet, kan detta icke
rimligen för honom medföra oförmånligare ställning
i fråga om uppsägningsrättens utnyttjande, även
om skälet i själva verket skulle vara sakligt
ogrundat. Det må också i detta sammanhang erinras
om den brist på konsekvens, som skulle komma
att utmärka rättskipningen, om
uppsägningsrättens fria utövande kunde bliva beroende av en så-
Nio 3, 1932,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
